Per
Eriksson
född 1851-10-22 i Gamla Viker
död 1928-06-18 i Stockholm
gift 1894–1900 med Gerda Hansson
Idag är han kanske mest känd som stiftaren av Stiftelsen Brukspatronen Per Erikssons Västmanlandsfond. Men en gång räknade Marcus Wallenberg honom som en av Sveriges hundra främsta affärsmän och han har även fått epitetet »den siste brukspatronen«?
Per Eriksson föddes i Gamla Viker som andre son till bergsmannen och faktorn Erik Olsson och hans hustru Katarina Nilsdotter. Fadern tillhörde en gammal bergsmanssläkt som verkat på platsen under flera hundra års tid. Han dog dock i relativt unga år i lunginflammation när Per bara var elva år gammal och det blev modern som tillsammans med den äldste sonen Erik fick ta hand om gården och Pers fostran.
Efter skolgång i Skrekarhyttan, Nora och Örebro fick Per år 1870 sin första praktik utanför hembygden, nämligen hos friherre Jacques De Geer på Lyckås gård i Småland. Här anförtroddes han trots sin unga ålder snart ledningen över det omfattande lantbruket. År 1874 tog han över förvaltningen av Adolfsfors bruk i Värmland. Bruket arrenderades då av den tolv år äldre brodern Erik Eriksson och Per. Den då 35-årige Erik hade vid denna tid flyttat från Gamla Viker och påbörjat sin framgångsrika karriär som bergsbruksidkare i grannbyn Skrekarhyttan.
Per återvände dock till hembygden redan 1875 och tjänstgjorde under några år som inspektor vid Pershyttan. En än större utmaning var nog förvaltartjänsten vid Finnåkers bruk i Fellingsbro som han övertog vid 28 års ålder 1879. Här lär han ha väckt uppmärksamhet genom att förkorta arbetstiden för de underlydande. Givetvis sågs detta inte med så blida ögon av grannarna.
Men det var vid Hoforsverken i Gästrikland som Per skulle göra sitt namn mer riksbekant. Han tillträdde tjänsten som brukspatron och disponent för Hofors AB den 1 november 1890 och avträdde den inte förrän 1916 då bruket sålts till SKF. Under dessa 26 år kom Hofors bruk att omgestaltas från en omodern och splittrad verksamhet till en modern rörelse som var koncentrerad kring tillverkningen av kvalitetsstål. Bland annat uppfördes under hans tid vid Hofors världens första valsverk som drevs med elektrisk kraftöverföring. Från en blygsam nettovinst på 2.467 kronor år 1890 kunde Per år 1916 lämna över en verksamhet som detta år gett en nettovinst uppgående till nästan tre miljoner kronor. Arbetarantalet steg under perioden från 540 till 1214.
Wilhelm Smiths målning av Per Eriksson från 1910.
Efter pensioneringen stannade Per kvar i Hofors, men hösten 1925 köpte han Kungsgårdens egendom omfattande omkring 1500 tunnland skog och 135 tunnland åker. Byggnaderna var då mycket förfallna och Per satte genast igång med att sätta allt i stånd. Tyvärr hann Per aldrig slutföra det hela på grund av sjukdom. Han avled den 18 juni 1928 på Röda korsets sjukhem i Stockholm. Jordfästningen förrättades i Hofors av ärkebiskopen Nathan Söderblom.
Per var gift 1894–1900 med Gerda Hansson i hennes första gifte. Äktenskapet ledde dock inte till några barn varför Per saknade arvingar vid sin bortgång. Även den äldre brodern Erik saknade legitima barn vid sin bortgång år 1900 varför det var Per som efter honom fick ärva nästan 380.000 kronor.
Vid Pers död gick istället en del av arvet till husfrun sedan 1904, Hedvig Ulfsparre (1877–1963). Hon ärvde framförallt Kungsgårdens herrgård tillsammans med lösöret från Hofors herrgård. Nästan fem miljoner kronor gick till två fonder: Stiftelsen Brukspatronen Per Erikssons Västmanlandsfond respektive Gästriklandsfond. Redan under sin livstid hade Per donerat betydande summor till diverse fonder såsom 100.000 kronor till en vilofond för Röda korsets sjuksköterskor, 50.000 kronor till en sjukvårdsfond vid Nora sjukhus, 50.000 kronor vardera till stipendiefonder vid Handelshögskolan och Tekniska Högskolan.
Västmanlandsfondens respektive Gästriklandsfondens kapital bestod framförallt av en rad olika aktier i svenska företag såsom Stockholms Enskilda Bank, Strömsnäs Jernverks AB och Uddeholms AB samt Pers föräldrahem i Gamla Viker. Västmanlandsfondens avkastning skulle enligt Per Erikssons testamente användas till pensioner och understöd åt personer boende i den del av Västmanland som tillhör Örebro län, dvs Per Erikssons hembygd.
2005-10-23