Gamle
masmästaren vid Skrekarhyttan
fyller nittio år.
Berättar om forna dagars arbetsliv i Skrekarhyttan.
Den som för ett par år sedan gjorde ett besök på ålderdomshemmet i Viker, lade ovillkorligen märke till ett par resliga gubbar, som man såg tillsammans och som tycktes trivas i varandras sällskap. Med sina långa böljande skägg, i vilka år och mödor strött silvrets färg, gåvo de intryck av ett par patriarker, direkt utstigna ur Gamla testamentets värld. De togo sig ståtliga ut, dessa två, som för övrigt hade samma höga antal år på nacken.
Den ene av de två åldringarna är nu borta, men den andre, f. masmästaren Per Olof Eriksson, fyllde härom dagen sina modiga nittio år, och på själva högtidsdagen få vi en pratstund med denne arbetets veteran. Det är självklart att samtalet kommer in på gamla tider, och minnet är märkvärdigt klart, när det gäller gångna dagar. Per Olof Erikssons av arbete och strävan fyllda liv har till största delen förflutit inom Vikers församlings gränser. Visserligen fanns vid tiden för hans födelse ingen församling med detta namn, men hans vagga stod i Bengtstorp. Stugan, där vaggan stod, är emellertid för länge sedan försvunnen, likaså närmaste grannstugan, där “Sextondels-Anna” bodde.
Under Per Olofs barndoms- och ungdomsår flyttade familjen ganska ofta, och man hann bo på åtskilliga platser inom Nora socken, bl.a. i Skofttorp, Älvhyttan, Fogdhyttan och Nya Pershyttan. Under tiden i Fogdhyttan inföll gossens skolgång, som dock icke att börja med var knuten till någon fast skola. En krets av byar, Noor, Fogdhyttan, Västergöthyttan och Blexberg, hade en lärare anställd, som ambulerade och stannade sex veckor åt gången. En av de lärare som Per Olof erinrar sig från denna tid, hette Ekström och var bördig från Nya Pershyttan. Liksom så många av den tidens undervisare var han ofärdig. I skolan förekom också besök av en lärare Ahlén från Dalkarlsberg. Han var mera lärd, säger Per Olof, och det räknades för övrigt litet för mer att vara lärare i Dalkarlsberg, där det fanns en fast folkskola. Uppgiften stämmer med det förhållandet, att de fasta skolornas lärare, som väl i allmänhet voro examinerade, hade en viss inspektionsrätt över lärarna vid de flyttande skolorna.
Till skolminnen hör också en tids undervisning i Nora pedagogi, där den bekante rektor Brandberg vid denna tid förde spiran. Magistern hette Tengman och var från Västerås. Över pedagogien hade folkskolan sina lokaler, där undervisningen förestods av folkskolläraren, sedermera bokhandlaren och rådmannen P. E. Schelin. Omedelbart efter skoltiden följde så nattvardsläsningen, där Per Olof undervisades av den gamle, snälle komminister Abraham Lindbohm.
Samtalet glider in på det som blev Per Olof Erikssons livsuppgift, hyttarbetet. Mot slutet av 1870-talet finna vi honom boende i Skrekarhyttan, närmare bestämt i Västra Fallet, den lägenhet, som nu är mest bekant under namnet “Fröjdeluckan”. Hyttan var på denna tid ganska nyligen ombyggd, och här blev Per Olof hyttarbetare till att börja med. Han steg i graderna och blev slaggskjutare och hyttdräng för att så småningom avancera till masmästare. Från första tiden i hyttan minns Eriksson “Mas-Nisse”, masmästare Nils Nilsson från Långbanshyttan i Värmland. Närmaste företrädaren i masmästaresysslan var emellertid Israel Nilsson, som bodde i Hagalund och var torpare åt nämndeman Anders Jakobsson.
Som hyttfogde fungerade att börja med Israel Eriksson, Södra gården, son till nämndeman Erik Persson. Israel Eriksson var en utmärkt hyttfogde och en rejäl karl, väl skickad för sin uppgift. Efter honom kom år 1886 sedermera brukspatron Erik Eriksson såsom hyttfogde. Det var en karl, som Per Olof satte värde på, och fortfarande utgår han i mycket i sin tideräkning från “det år, då patron dog”. Patron Eriksson hade väl sina fel, uppenbara för alla, men när han gick bort var det inte sig längre likt i Skrekarhyttan, tyckte Per Olof.
Det var rörligt liv i närheten av hyttan på den tiden. Där kommo långa rader med kolryssar, vilkas innehåll tömdes i kolhusen, som stodo i rad ända ut till vägen. Varje delägare i hyttan hade här sitt kolhus, och kolen togos emot av hyttfogden eller annan – en tid skötte “Skogvaktare-Pelle” denna detalj. Malmfororna kommo med malm från gruvorna i trakten, Striberg, Mogruvan, Dalkarlsberg, Åsboberg. I allmänhet hade delägarna i hyttan andelar också i gruvorna. Särskilt vintertid, när blåsningen var i full gång, var rörelsen omkring hyttan mycket livlig. På sommaren var det lugnare, och hyttfolket ägnade sig åt andra värv. Somliga gingo på dagsverken, andra fingo tillfälligt arbete i gruvorna.
Arbetet var vid denna tid mycket strängt, bl.a. därför att det då som nu pågick i skift dygnet runt. Fördelningen i skift var då uppgjord så, att varje lag arbetade 8 timmar, varefter följde 8 timmars fritid, och sedan åter ett 8 timmars skift. Med denna anordning arbetade var och en alltså 12 timmar per dygn. Lägger man härtill att den som hade en täppa eller något litet jordbruk, måste sköta detta på friskiftet, förstår man att tjänstgöringen var krävande. Och för masmästaren, med det stora ansvar som följde denna syssla, lönade det sig knappast att gå hem. Under den tid hyttdriften pågick bodde han nära nog i hyttan.
I hyttan funnos två kammare, där man kunde vila sig och äta sin matsäck. På nedre botten låg råstukammaren och i jämnhöjd med krossrummet “övre hyttkammaren”. I hyttkammaren funnos väggfasta sängar, där arbetarna sovo två och två. Utrustningen bestod här av en madrass, stoppad med halm, och en lång kudde. En filt i varje bädd fullbordade utrustningen. Någon gång kunde man ta sig en vilostund i sanden intill masugnen, med träskon till huvudgärd.
Frysa behövde man inte göra i hyttan, där man med tillhjälp av de s.k. “sinderrusorna” kunde åstadkomma en skaplig värme i kamrarna. Det var för resten inte bara hyttfolket, som fick del av “den goa värmen” genom “rusorna”. Den närbelägna Skrekarhytte fattigstuga uppvärmdes på samma sätt. En “sinderrusa” var en slaggklump, som tappades ut på en rund, gjuten järnhäll och sedan kunde forslas till sitt mål. För att forsla ett dylikt “värmeelement” till övre hyttkammaren hade man uppfunnit ett enkelt men sinnrikt sätt. Slagget fick nämligen stelna omkring ett par krokar, som voro fästa i en stång, som kunde bäras på axlarna av ett par man. På “rusan” kunde man också koka en gryta med potatis att äta tillsammans med den torrskaffning, som man förvarade i kistorna, vilka stodo runt kammarens väggar.
Det såg annorlunda ut i Skrekarhyttan på den tiden, då de gamla bergsbruksidkarna levde och regerade där. Per Olof Eriksson nämner bland dessa flera, t.ex. Gustaf Jansson, dennes bror Petter Jansson, Anders Ersson, Lars Erik Andersson och andra. Gustaf Jansson var en ordentlig karl med egen vilja. Ett av hans ordspråk erinrar sig den gamle, ett gott lösenord för övrigt: “Torr ved och hårt bröd riktar ett hus”.
Masmästarämbetet var, som redan förut nämnts, en ansvarsfylld uppgift. Det gällde att se upp och att med urskillning välja ut kol av lämplig sort, så att det blev så mycket järn som möjligt. De senaste åren i Skrekarhyttan lämnade Eriksson befattningen som masmästare och bosatte sig utanför Viker. Den gamla hyttan hade redan då sett sina bästa dagar, och endast några år därefter skedde det sista utslaget. Skrekarhytte hytta blåstes ned för alltid.
Men den gamle masmästaren kom tillbaka till sin födelsebygd. Ett tjugutal år var han borta, men nu är han åter i Viker, som han säkerligen aldrig lämnat i sina tankar och sitt minne.
Artur Hamrin
(ur Nora stads och bergslags tidning 1939-03-15)
Kommentarer
Per Olof Eriksson var född den 9 mars 1849 såsom utomäktenskaplig son till pigan Anna Greta Olsdotter i Brunnshyttan, Grythyttans socken. Hon födde dock sin son i föräldrahemmet i Bengtstorp, Nora socken. Uppväxten för den lille Per Olof var verkligen av det rörliga slaget. Efter några år i Skofttorp gifte sig modern 1854 med den 26 år äldre bergsmannen och änklingen Erik Persson i Älvhyttan. Efter dennes död 1857 flyttade mor och son vidare till Fogdhyttan där modern blev gift med den 11 år yngre bergsmannen Erik Persson. Denne blev dock torpare i Sandvik, Fogdhyttan i början av 1860-talet. Per Olof flyttade dock hemifrån redan 1864 för att arbeta som dräng i Fodhyttan en tid. Han följde sedan föräldrarna till Bengtstorp år 1866 samt året därpå till torpet Sundbo i Nya Pershyttan.
År 1868 blev Per Olof dräng hos bergsmannen Petter Persson i Nya Pershyttan. Där träffade han också sin blivande hustru, Kristina Lovisa Bröms (född 1851-10-02 i i Hackvads socken, död 1909-01-08 av hjärtförlamning i Skrekarhyttan). De gifte sig 1870-07-09 varefter de flyttade till Kolmätartorp på Nora stads ägor. Samma år gjorde Per Olof också sin beväring som skarpskytteman. Per Olof kallas nu endast arbetare.
År 1872 flyttade den lilla familjen till Hurrebo på Gyttorps gärde, där Per Olof står skriven som gruvarbetare. Redan året därpå flyttade de vidare till Överby i Fogdhyttan. Nu började Per Olof arbetade som gruvarbetare för Humlabergs gruvbolag. Men även denna gång blev vistelsen kort. Redan på hösten 1874 flyttade familjen vidare till ett torp i Bengtstorp. Det är mycket möjligt att Per Olof redan nu började arbeta som hyttarbetare vid Skrekarhyttan. År 1879 flyttade han också med sin familj till Skrekarhyttan och troligen direkt till torpet Västra Fallet eller Fröjdeluckan. Strax därefter blev han också masmästare vid Skrekarhyttan.
Han fortsatte sin syssla som masmästare vid Skrekarhyttan fram till omkring 1905. Han fortsatte dock att arbeta som hyttarbetare några år därefter. År 1912 flyttade han från Västra Fallet och bodde några år vid Anders Ersagården i Skrekarhyttan. År 1915 flyttade han dock till en son i Östersund. Men redan 1917 var han tillbaka i Skrekarhyttan och Fattigstugan. 1923 flyttade han så till ett av barnen som då bodde i Borås. Mot slutet av 1930-talet återkom han dock till Viker, där han också avled vid nästan 92 års ålder den 1 februari 1941.
Per Olof och hans hustru Kristina Lovisa hade sju söner och sex döttrar. Troligen blev Per Olof baptist i början av 1890-talet då han inte längre lät barndöpa sina barn. Senare blev han pingstvän och medlem av Filadelfiaförsamlingen i Dalkarlsberg. Han var också medlem av Skrekarhyttans blåbandsförening.
Dottern Elma Kristina Eriksson (född 1892-04-08 i Skrekarhyttan, död 1978-01-12 i Hjo) blev evangelist i bland annat Säffle. Sonen Arvid Julius Eriksson (född 1874-08-02 i Fogdhyttan) blev löjtnant i Boden samt antog släktnamnet Hellmén. Även sonen Per Valfrid Reinhold Eriksson (född 1870-07-24i Nya Pershyttan) antog släktnamnet Hellmén. Barnen Fridolf Efraim Eriksson (född 1887-09-04 i Skrekarhyttan) och Elvira Teresia Eriksson (född 1890-01-26 i Skrekarhyttan) emigrerade till USA år 1906. Ytterligare en son och en dotter ska ha emigrerat till USA, men via någon ort utanför Viker. En dotter ska också ha flyttat till Danmark.
Den omtalade folkskolläraren Nils Gustaf Ahlén (född 1832-07-23, död 1896-09-18) tjänstgjorde vid Dalkarlsbergs skola 1859–1892.
Artikelförfattaren Artur Torgny Hamrin (född 1906-02-26 i Kung Karl, Västmanland, död 1973-09-24 i Svärdsjö, Dalarna) tjänstgjorde som komminister i Viker 1935–1940. Han var senare stiftsadjunkt i Västerås, komminister i Grängesberg, kyrkoherde i Svärdsjö samt kontraktsprost i Falu kontrakt.
2004-02-03