Trollkarlen i Hovmanstorp.
Historier upptecknade för Ner.-Tidn. efter H. E. i Dalkarlsberg.
Petter Gregorsson i Hovmanstorp invid Dalkarlsberg hade rykte om sig att vara en mäkta stor trollkarl.
Han brukade ofta vara ute och jaga, varvid jaktlyckan aldrig svek honom. En dag, då han tog drängen med sig till skogen för att skaffa sig litet färskt till bordet, beslöt denne att i hemlighet lura ut, hur husbonden bar sig åt. Sedan de följts åt en bit, sade Petter till sin dräng, att de skulle gå åt var sitt håll för att se, vem det turade sig bäst för. Detta var drängen med på, men i stället för att på egen hand kika efter villebråd smög han sig efter husbonden.
Om en stund satte sig denne ned på en stubbe, och drängen hukade ned sig i ett snår strax bredvid. Då kom en tjäder och flög. Pang! Petter fyrade av, och fågeln föll död ned. Sedan han hämtat villebrådet, satte han sig åter på stubben och väntade. Då kom en tjäder till och flög över stället. Gubben lade lugnt geväret till axeln och tryckte av med samma goda resultat som förra gången.
Som han nu tyckte sig ha fått nog för denna gång, tog han sitt byte och anträdde återfärden. På hemvägen upphanns han av drängen, som kom tomhänt.
–
Har du inte fått något, du? frågade Petter och blinkade
illmarigt med ena ögat.
– Nej, svarade drängen, jag fick ingenting.
– Då kan du ju ta en av mina, så har du något
att visa, du också.
Detta gick naturligtvis drängen med på. Men husbondens osvikliga jaktlycka var fortfarande en olöst gåta.
Då Petter Gregorsson återfick sina förlorade handskar
En dag hade Petter Gregorsson varit i Nora i något ärende. På hemvägen märkte han, att han blivit av med sina handskar. Vid kvällsdags sade han åt sin hustru att hon skulle slå i en sup brännvin och ställa den på bordet, emedan det före kl. 12 på natten skulle komma en, som behövde den. Därpå gingo de till sängs.
Då klockan närmade sig 12 kom en främmande person i mycket medtaget tillstånd och bultade på. Han hade åkt från Nora men kört så våldsamt att hästen sprängts vid Bengtstorp. Därifrån hade mannen måst gå till fots, ständigt pådriven av en mystisk, osynlig makt. Darrande av fruktan och ångest bad han nu i rörande ordalag att få återlämna handskarna.
– Jag har just väntat dej, svarade Petter Gregorsson. Drick ur supen, som står på bordet där, så orkar du nog gå tillbaka i natt!
Det fasttrollade seltjuven...
En måndagsmorgon hade Petter Gregorsson så bråttom till skogen, att han inte gav sig tid att vänta på drängen utan bad honom komma efter med hästarna till en kolbotten, där seldon och slädar lämnats kvar på lördagskvällen, Drängen, som givetvis vart ganska nyfiken och undrade vad som kom åt husbonden, tog hästarna och skyndade efter. På vägen hann drängen upp husbonden, och då de kommo fram till kolbotten, fingo de se en karl stå där, huttrande av köld och med selarna på sig. Men han stod fast och kunde inte röra sig ur fläcken.
– Nu ska du ha tack för att du stått och vaktat här. Släpp nu selarna och ge dej iväg, sade Petter Gregorsson lugnt och godmodigt.
Därmed var förtrollningen bruten och den långfingrade seltjuven lomade skamsen iväg.
Trollkarlen krånglade vid sin egen begravning
Då Petter Gregorsson, trots alla sina trollkonster och knep, omsider skattade åt förgängelsen var det med stora svårigheter förenat att få honom i graven. När man kom in och skulle spika locket på kistan satt gubben upprätt i den. Det var alltså tydligt, menade man, att han inte var alldeles klar för avfärden ännu. Därför ansåg man det klokast att vänta en stund och under tiden styrka sig med några supar. Sedan gick det bättre. Kistlocket spikades på, och den långa färden till Nora började.
Man hade emellertid inte farit lång bit, förrän åkdonet stjälpte och kistan for ned i en vattensump. Då man efter åtskilliga besvär fått det hela i ordning igen, gick det bra till dess man kom till Matsabacken i Skrikarhyttan. Där orkade inte hästarna längre. Som det emellertid var erfarna hästkarlar med visste de nog hur man skulle bete sig i en sådan situation. Man betslade helt enkelt av hästarna och selade på dem igen "handsyls och motsols". Då gick det åter.
Då man äntligen kom fram till Nora, måste kistan bäras av inte mindre än åtta man till graven, och det var ändå nära, att de inte orkat med den. De voro alldeles uttröttade efteråt. Så tunga voro de jordiska kvarlevorna av trollkarlen i Hovmanstorp.
Trollkarlens tomtar
Petter Gregorsson efterlämnade vid sin död två tomtar, vilka ännu i dag äro kvar i Hovmanstorp. Då Gregorssons son, Erik P. tog emot stället efter fadern, kunde tomtarna inte förlika sig med husbondbytet. De gjorde Erik förtret på allehanda sätt tills han slutligen måste sälja egendomen och flytta därifrån.
Antagligen var det en av dessa tomtar, som för ett par år sedan sågs i en vedbod i Benåsen. Då en gumma skulle hämta ved där, överraskade hon plötsligt tomten, vilken då försvann rakt igenom en vedtrav.
Bo Bergenklint.
(ur Nerikes-Tidningen 1927-07-22)
Kommentarer
Trollkarlen i Hovmanstorp var bergsmannen Petter Gregorsson i Hovmanstorp, född 1730, död 1788-01-25 av rötfeber. Hans farfars far var bokhållaren Gregorius Pescheur på Hammarby bruk. Petter tog över släktgården i Hovmanstorp efter sin fars död 1763. Han valdes till sexman i Dalkarlsbergs tingslag 1769 och år 1773 utsågs han även till uppsyningsman vid Dalkarlsbergs gruvfält. Hans bouppteckning avslöjar att han var en tämligen välbärgad bergsman, men han ägde bara tre böcker: en bibel, Baggens postilla och Sveriges Rikes Lagbok. Han ägde även en rörkäpp med silverknapp som kanske visade hans status som sexman. Ett par fingerskinnhandskar fanns också i boet.
Sonen Erik Persson, som bara var åtta år gammal när fadern dog, tog över gården först på hösten 1808 när han hade köpt ut sina medarvingar. Redan 1814 sålde han dock den gamla släktgården och flyttade till en nyinköpt gård i Fogdhyttan där han dog 1820-05-08 genom drunkning i ett vörtkar.
Artikelns sagesman H. E. är troligen identisk med materialvårdaren Henning Ekblad (född 1859-09-17, död 1931-11-15). Han var son till gruvfogden Anders Andersson i Vistrandstorp.
2002-10-25