Spökkvarnen i Dalkarlsberg.
(För Ner.-Tidn.)
Det var något konstigt med den gamla kvarnen här i Dalkarlsberg, berättar min med gamla historier fullproppade sagesman H. E. och drar ett par kraftiga bloss ur den nytända tobakspipan.
Då jag var åtta år gammal, fortsätter han, kom min far hem från kvarnen en vinter vid 10-tiden på kvällen och omtalade, att han varit vittne till några mycket mystiska eldsvådetillbud där.
I kvarnkammaren fanns en eldstad och ovanför den voro ett par krokar anbringade på vilka torrvedstickor placerades.
Min far och mjölnaren voro sysselsatta ute i kvarnen och fingo plötsligt se eldsken genom en springa i kvarnkammardörren. Då de gingo närmare och kikade in genom dörren, sågo de, att det tagit eld i torrvedstickorna. Detta var ju i och för sig inte något märkvärdigt precis. Men då mjölnaren inte vågade gå in och släcka, började saken förefalla lite egendomligare. Min far, som fruktade, att kvarnen skulle brinna upp, skyndade efter vatten och släckte elden, varpå han gick ut i kvarnen igen.
Om en stund lyste det emellertid åter från kvarnkammaren, och då min far öppnade dörren, fick han se, att det åter brann i samma stickor. Han släckte dem för andra gången och flyttade dem sedan från krokarna till en hyvelbänk som stod där inne.
Nu var han säker på att det var ordentligt gjort och trodde inte, att det skulle konstra mera med stickorna. Icke desto mindre såg han dock till sin förvåning om en stund åter eldsken från kammaren. Han tyckte det var högst besynnerligt och började ana, att allt ej stod rätt till men gick i alla fall ånyo in. Döm då om hans häpnad, när han såg, att stickorna flyttats tillbaka från hyvelbänken till krokarna ovanför eldstaden och brunno i full låga. Då tog han resolut stickorna, släckte dem igen och bar ut dem för att riktigt omöjliggöra ett upprepande av det mystiska fyrverkeriet.
Men allt var förgäves. Det hade inte gått om lång stund, förrän det lyste på samma sätt genom dörren från den underliga kammaren. Ännu en gång gick han in och fick då se en flammade eldbrand ligga på golvet vid ena väggen. Nå, han släckte den naturligtvis och slog för säkerhets skull också vatten i kaminen. Därpå sade han till mjölnaren att tillkalla ett vittne till, som kunde intyga, att all eld var riktigt släckt, varefter han återvände hem.
Då han kort tid därefter träffade mjölnaren en dag och frågade om det sedan hände något märkvärdigt i kvarnkammaren, fick han veta, att kaminen på morgonen efter ovannämnda tilldragelse var alldeles tom och att det låg en nypa aska här och var runt golvet.
En söndagsförmiddag någon tid senare slogs fönstret i kvarnkammaren ut från insidan. Man tillkallade då en byggmästare, som hette Zeljat och lät grundligt undersöka kvarnen, men ingenting märkvärdigt upptäcktes. Men då man kom ut och skulle bege sig därifrån, röko åter glasbitar ur fönstret.
–
Hm! säger jag bara, men ett litet skeptiskt leende måtte omedvetet
ha krusat mina läppar, ty min interlokutör svarar genast med
eftertryck:
– Ja det hela är oförklarligt, men sant är det.
Bo Bergenklint.
(ur Nerikes-Tidningen 1927-07-27)
Kommentarer
Artikelns sagesman H. E. är troligen identisk med materialvårdaren Henning Ekblad (född 1859-09-17, död 1931-11-15). Han var son till gruvfogden Anders Andersson i Vistrandstorp. Den omtalade byggmästaren var Jakob Zelljadt. Han hade själv varit mjölnare vid Dalkarlsbergs kvarn 1851–1852 men blev senare byggmästare vid Dalkarlsbergs gruvfält 1864–1874. Den omtalade händelsen i kvarnkammaren ska alltså ha inträffat under den senare perioden. Tre mjölnare var verksamma vid Dalkarlsbergs kvarn under den perioden: Nils Axelsson (1853–1866), Johannes Nilsson (1867) och Anders Andersson (1868–1876). Då händelsen i kvarnkammaren ska ha inträffat när H. E. var åtta år gammal bör det alltså ha varit under vintern 1867/1868. Berättelsens mjölnare bör alltså vara Johannes Nilsson eller Anders Andersson.
2002-11-02