När vargarna huserade i Kilsbergen.
Vad gamla bergslagsbor berätta.
För N-T av Trevé.
I början och mitten av 1880-talet var det annorlunda i bergslagen än vad det nu är. Man blir förvånad, då man samtalar med gamlingar och får höra hur livet gestaltade sig för dem i deras ungdom. Vi låta en bergslagsbo, som nyligen fyllt 75 år, berätta sina upplevelser.
– Jag började som hjälppojke i Dalkarlsbergs gruva och arbetade därnere i flera år. Man fick då vara i lag med en äldre hyttarbetare som slog hål uppe efter taket i arbetsrummet, och vi pojkar borrade utefter golvet. Ibland när jag kom till arbetet var min äldre kamrat törstig efter sprit. Han skickade mig då till Nora efter en brännvinskutting, vars innehåll kostade 65 öre litern. Man drack oerhört på den tiden. Flera krogar i trakten skänkte ut den fördärvbringande spriten.
Det var egentligen de långväga malmkörarna, som uppehöllo rörelsen. Då de ej kunde hinna fram till de olika hyttorna på en dag, måste de övernatta vid dessa krogar. Ett vilt liv fördes i dessa nästen och många gånger söps avlöningen upp till sista öret. Man förvarade spriten i stora 8 kannors behållare av koppar, vars innehåll delades av färdkarlarna.
Gruvarbetarna kommo till gruvan med mässings- och kopparflaskor fyllda med sprit, och många olyckor kunna skrivas upp på brännvinets konto. En arbetare infann sig berusad vid sitt skift och störtade efter en stund ned i flintgruveschaktet cirka 300 meter. Den döda kroppen upphämtades, men en del av mannens tillhörigheter kom ej tillrätta förrän efter 30 år. När man drog malm i botten av gruvan fann man stövlarna och klockan efter den förolyckade. På klockbandet fann man hans söndertrasade portmonnä, innehållande en tvåkrona. Det hade säkert funnits mera pengar, ty man kunde i lädret se avtryck efter flera kronor. Vid förfrågan, vart det upphittade myntet tagit vägen, sade upphittaren: "Jag hade för tillfället ont om pengar, så jag handlade för tvåkronan i boden".
På tal om olyckshändelser kan jag säga att det är ett under, ja en Guds nåd att man lever. En gång stod jag i ett hål och borrade för hand, för någon minut hade jag ett ärende åt ett annat håll, när jag kom tillbaka hade ett stort ras inträffat just där jag strax förut stod och arbetade. Borrbyttan, som jag hade vatten i var krossad och mina verktyg begravda. Vi arbetade en gång ganska många i ett arbetsrum, som var stort som en kyrka. Taket välvde sig mäktigt över våra huvud i ett enda valv under pelare djupt under jorden. Malmen var på detta ställe väldigt fast, och därför kunde vi arbeta på detta sätt. Jag sade dock till mina kamrater att i händelse av ett ras skulle många av oss krossas. En dag var det skiftbyte, hela arbetsstyrkan, som senast arbetat därnere var ovan jord och skulle avlösas av en annan skara arbetare. Gruvfogden och fogdedrängen hade just varit nere och märkt ut nya borrhål och hade just lämnat den stora grottan, då ett fruktansvärt ras inträffade. Vi hade göra i flera månader med att fata och köra bort dessa väldiga malmmassor. En Guds nåd att raset inträffade när det gjorde.
Förr hade varje gruvarbetarefamilj endast ett rum att bo i, och ändå kunde familjemedlemmarnas antal uppgå till 10 eller 15 stycken. Det säger sig självt hur atmosfären skulle bliva i ett sådant rum, i all synnerhet då gruvarbetarnas med stendamm bemängda lumpor skulle hänga på väggarna och torka. Man hade ingen gruvstuga på den tiden, där man kunde byta om före hemfärden. Vidare blev det aldrig någon ro för barnen, ty olika familjemedlemmar började sina skift kl. 4 på morgonen eller 10 på kvällen.
Varje barack rymde en 6 eller 8 familjer, kanske fler. Dessa hade alla ett gemensamt kök, som låg på nedre botten strax innanför förstugan, vilken liksom köket hade golv av på kant ställda tegelstenar. I köket fanns en stor öppen spis, där varje familj hade sin kokring och kokkärl. Gummorna stodo tätt framför spisen gräddande sina pannkakor eller kokande sin mat på sotiga trefotingar. Det blev ju ypperliga tillfällen till prat, men oftast förekom gräl, i all synnerhet när den ena hade inkräktat på den andras kokring, då tömdes det i hjärtat samlade hatet ut i aldrig sinande käringträtor. Familjer som bodde i ett innerum saknade även i vissa fall egen utgång och måste gå genom en annan familjs rum. Det är underligt att friktionerna grannar emellan ej blevo värre än vad som nyligen är nämnt.
Barackerna voro även genompyrda av tusentals vägglöss. Annandag jul ett år brann en sådan träbarack vid Mogruvan. Visserligen förstördes de inneboendes julglädje och lösöre, men med tanke på de mängder av ohyra, som samtidigt strök med, blandades sorgen med glädje, vilket trovärdiga personer kunna intyga.
Herrgårdarna hade dock under denna tid sin glansperiod. Trädgårdar och plantering sträckte sig vida och sysselsatte flera man. Nu äro många av dessa anläggningar förstörda. Genom en ljusrak allé rullade droskorna upp till gården, där fester och kalas avlöste varandra. En patron uppe i järnbäraland hade en humlegård, som kostade 8,000 kr i anläggning. Han var mycket rik och lät en gång tapetsera ett helt rum med 50-kronosedlar. Han blev dock litet underlig på gamla dar. Man kunde då se honom gå klädd i nattskjorta på de slingrande trädgårdsgångarna. Hans fru brukade då säga: "Jaså du går här och spökar". När det var kalas brukade han belamra gårdsplanen med allsköns bråte, gamla vagnshjul o. dyl., som skulle hindra de fina gästernas droskor vid ankomsten.
När patron dog, gifte sig hustrun efter en tid med en sjöman. Det blev ständiga fester och pengarna rullade bort. Frun fick sluta sina dagar i armod. Hon var eljest mycket snäll och vänlig mot de underordnade, ingen fick lämna herrgården utan att ha fått något till livs eller i kontanter. Endast några förväxta utländska träslag vittna om vad som har varit. Av den ståtliga herrgårdsbyggnaden ser man ej ett spår. Allt är förgängligt.
På tal om vargar så fanns det gott om sådana uppe i bergen. En gammal gumma berättar om ett möte med vargen. Hon var som barn sysselsatt med att valla får. Plötsligt kom vargen farande rakt in i fårskocken, vilken samlade sig tätt omkring vallflickan. Hennes enda vapen var en stor fällkniv och med denna högg hon omkring sig under höga rop, varvid gråbenet skrämdes på flykten.
Detta hör till det bergslagen, som har varit och varom de gamla kunna berätta.
(ur Nerikes-Tidningen 1939-04-17)
Kommentarer
Den gamle bergslagsbon som just fyllt 75 år vid Nerikes-Tidningens besök vid Dalkarlsberg är troligen identisk med spelstyraren Per Ludvig Karlsson (född 1864-03-19, d 1953-09-11). Han var son till gruvfogden Karl Fredrik Jakobsson i Sandarne och började som gruvdräng vid Dalkarlsberg redan 1880.
Den omskrivne rike så kallade patronen på herrgården var bergsbruksidkaren Per Larsson i Dalkarlshyttan, född 1815-08-28, död 1874-01-06. Hans 25 år yngre hustru Christina Helena Eriksdotter gifte om sig 1876-07-31 med styrmannen vid Kungliga Flottan, underofficeraren av tredje graden, Karl August Andersson. De flyttade från Dalkarlshyttan till Torpa i Älvsborgs län 1882.
2002-10-27