Allt om Viker / Litteraturen om Viker

Dalkarlsbergs grufva.

Bland de många och rika jernmalmsfyndigheter, för hvilka Nora socken i Örebro län från äldre tider varit bekant, intager Dalkarlsbergets gamla odalfält ett bland de främsta rummen såväl i afseende på riklig tillgång af malm, som dennas godartade beskaffenhet. Beläget en och en half mil från Nora stad, i socknens södra del, helt nära gränsen mot Kihls och Vinteråsa socknar, der de så kallade Kihlsbergen bilda en tvär öfvergång från bergslagen till Nerikes bördiga och tätt befolkade slättbygd, har Dalkarlsbergets gruffält varit bearbetadt sedan långliga tider tillbaka. Man känner ej med visshet när malmbrytningen der började, men det är mer än sannolikt att grufdriften var i gång redan i slutet af fjortonde århundradet.

Vid Dalkarlsberget, liksom vid andra af ålder brutna gruffält, finner man, jemte talrika spår af ett tidigt arbete, äfven många sorgliga vittnesbörd om det planlösa sätt, på hvilket bergsmännen sökt göra sig bergets skatter till godo, och som bäst illustreras af det kända uttrycket: "rika föräldrar, men fattiga barn". Denna regel, som här i landet vunnit en så beklagansvärdt vidsträckt tillämpning och hvilkens ruinerande följder ännu icke, tyvärr, blifvit till fullo eller på långt när insedda, denna regel, som endast förutsätter att lefva för dagen, utan tanke på framtiden, står nämligen tecknad i outplånliga drag vid Dalkarlsberget i dess många mer eller mindre betydliga grufvor och skärpningar, som nu ligga öde och igenrasade i följd af fordna dagars uteslutande på rof bedrifna malmbrytning.

Lika litet, som man känner tidpunkten, då Dalkarlsbergets malmer började brytas, lika litet känner man omfånget af det fordom bedrifna arbetet. Att detta emellertid, betraktadt ur synpunkten af den tidens förhållanden, icke varit så obetydligt, framgår bland annat af den uppgiften i gamla urkunder, att långt före sextonde århundradets ingång bergsmännen från Nora och Lekebergs bergslager der fyllde sitt behof af malm. För ortens bruksrörelse var Dalkarlsberget sannolikt af lika stor, om icke större, betydelse under den tiden, då det först med kraft började bearbetas, som det under en sednare period varit och ännu är. Anledningen till ett sådant antagande är lätt funnen, då man betänker de stora förändringar inom bergslagerna, som sednare tiders ökade krafter och hjelpmedel åvägabragt.

Under vår så kallade historiska storhetsperiod, det sjuttonde århundradet, då som höjden af manlig idrott ansågs att med svärd i hand bryta sig väg i lifvet och då ärans lager ansågs växa endast ur det bloddränkta slagfältet, vattnadt af enkors och faderslösas tårar, under denna storhetstid, hvarom våra skalder sjungit och sjunga än i dag och omkring hvilken våra häfdatecknare öfverbjudit hvarandra att sprida den ljusaste och mest lockande dager, var det emellertid något som blef åsidosatt, något som sammankrympte och trängdes tillbaka till ett tvinande och bortdöende lif. Det var landets näringar, landets naturliga förvärfskällor, som qväfdes och sinade ut under tyngden af stormakts- och eröfringspolitikens omsorger, hos dem, i hvilkas ärelystna sinnen trådarne till gamla Sveriges öde spunnos.

Glansen af denna period, hvars traditioner ännu här och der dyka upp eller med förkärlek bevaras, försvann lika hastigt som den börjat, och då dess sol i blod gick ned i början på sjuttonhundratalet låg Sverige sargadt, utarmadt och hjelplöst såsom det förr ej varit och såsom det, vill Gud, aldrig mer skall blifva.

Väckt liksom ur en, af glänsande drömmar genomväfd, orolig sömn började svenska folket, som förlorat sina bästa armar, sina spänstigaste krafter på främmande folks jord, se sig omkring i eget land och påtänka utvägar att återställa, så vidt möjligt, de lidna skadorna. Då kommo åter de naturliga förfärfsmedlen till heders. Ty om än landet ännu länge fick lida af alla de olater, som ett långvarigt krigstillstånd alstrat, om än folket ännu länge trycktes af oerhörda bördor, dels anbefallda af nödvändigheten, dels af våld från deras sida, som alltför mycket som segerherrar vant sig att befalla, men alltför litet lärt konsten att sjelfva vara ett lagbundet samhälles första laglydiga medborgare och väga sina syften på rättvisans och icke på maktens vågskål, så var dock detta ett mindre och småningom aftagande ondt, som icke hindrade den allmänna uppmärksamheten att stadigt hafva i sigte de fredliga värf, som utgöra föremål för vetenskaper, konster och näringar.

Dalkarlsbergs grufvor.

En tid af förhoppningar randades sålunda och efterträdde den förlamning, som krigets namnlösa olyckor framkallat. Äfven den så länge till dvala dömda bergsbruksrörelsen, då liksom nu för landets välstånd af största betydelse, blef i sin mån delaktig af det lif, som inom alla näringsgrenar småningom uppspirade, och ganska många voro de gamla öde gruffält, som ånyo började bearbetas i än det ena, än det andra af riket malmdistrikter. Och släggornas återskall i schaktens djup och milornas rökhvirflar i de ensliga skogarna, vattenhjulens brus i strömmarna, bälgarnes pustande i hyttorna och smedjornas tunga hammarslag voro ojäfviga vittnesbörd om den växande lifaktighet, som inom de olika bergslagerna började utvecklas.

Lif och rörelse blef det äfven på Dalkarlsberget, sedan under mansåldrar intet nämnvärdt der blifvit uträttadt. Dess rikedom var alltför betydlig och malmen alltför jernrik och godartad för att ligga gömd och glömd. Redan omkring 1720 brötos der ånyo några grufvor, men först vid medlet af samma århundrade började malmbrytningen att bedrifvas på fullt allvar. Ortens bergsmän, i förening med åtskilliga kapitalstarka bruksägare, rengjorde då flera af de igenrasade grufvorna och började arbeta i dem. Kort derefter förklarades malmfältet för odalfält*, hvarjemte de många grufägarne anbefalldes att fördela sig på vissa grufvelag – hvilket allt, i förening med andra bestämmelser, åsyftade att åstadkomma en mera planmessigt ordnad brytning.

Dessa välbetänkta åtgärder hade dock ej påräknad verkan. Det gamla rofferisystemet hade bland grufägarne blifvit traditionelt. Hvarje grufvelag – sedan sådana omsider blifvit bildade – gjorde sig nu skyldigt till samma glömska af framtiden, som förut hvarje enskilt, och frågan var blott att, när brytningsturen kom, taga det mesta möjliga och lemna det minsta möjliga åt efterkommande. Man ville lefva för dagen och låta morgondagen sjelf sörja för sina behof. Följden uteblef ej länge. Grufstalp eller ras började åter höra till ordningen i Dalkarlsberget, och vid detta ovanligt rika malmfält förekom ej sällan – malmbrist!

Ändtligen år 1825 blef det fullt klart för grufägarne att de hade gemensamma intressen att bevaka och att enhet och öfverensstämmelse i anordningarne för brytningen voro absolut nödvändiga, såvida den dyrbara egendomen ej skulle blifva värdelös såsom slutligen oåtkomlig. Sagde år förenade sig nämligen de olika grufvelagen till ett enda bolag, och från denna tid inträdde en ny sakernas ordning vid Dalkarlsberget, der nu grufdriften, fullt betryggad för kommande tider och slägten, bedrifvas med stor fördel för ägarne, hvilka, sedan de med gemensamma krafter grepo verket an, utan kännbara uppoffringar kunnat tillgodogöra sig nyare tiders uppfinningar för underlättande dels af sjelfva brytningen, dels af malmuppfordringen m. m. Malmbrytningen sker nu under ledning af en härför särskilt anställd styresman, förnämligast i sju grufvor, hvilka hafva ett djup af omkring sjuttio à etthundra famnar. Dalkarlsbergsmalmen undergår till största delen inom Nora, Carlskoga och Lekebergs bergslager sin första förädlingsprocess, för att sedan, efter många förvandlingar, i tusentals former och på tusentals olika sätt träda i menniskans tjenst.

(ur Svenska Familj-Journalen 1871, vol X, nr 10, s 295–297)

Kommentarer

Familj-Journalen började utges 1862 och bytte 1864 namn till Svenska Familj-Journalen. Tidningen utkom med 12 nummer per år. Sidnumreringen löpte genom hela året så att man vid årets slut kunde binda in årgången i ett band. Det var alltså en illustrerad månadstidskrift som enligt den egna påskriften innehöll "Svensk-historiska samt fosterländska skildringar och berättelser ur naturen och lifvet, original-noveller, skisser och poemer samt uppsatser i vetenskap och konst, m. m."

Familj-Journalen utgavs fram till och med år 1886 i Halmstad av C. E. Gernandt (1831–1906). Denne hade fått idén till tidskriften från danska månadstidningar. Under 1870-talet påbörjade han också utgivningen av den välbekanta Nordisk familjebok.

Artikeln om Dalkarlsberg är osignerad liksom de allra flesta artiklarna i Svenska Familj-Journalen. Innehållsmässigt ger den tyvärr inte mycket ny kunskap om Dalkarlsbergs gruvfält. Artikeln säger i själva verket mer om det tidiga 1870-talets liberala syn på Sveriges stormaktstid än om de verkliga förhållandena vid Dalkarlsberg. Uppgifterna om att gruvfältet stått öde under stormaktstidens krig är också mycket överdrivna. Rovbrytningen vid gruvfältet under en äldre tid stämmer dock bättre med verkligheten.

Betydligt intressantare är artikelns illustration som är signerad Evald Hansen. Denne torde vara identisk med den i Stockholm boende danske xylografen Evald Valdemar Hansen (född 1840). Men troligen är det inte han själv som har gjort förlagan. Illustrationen verkar dock vara en ganska verklighetstrogen avbildning och man kan utan svårigheter urskilja gruvfältets verkstad och smedja till vänster och i mitten syns Långgruvans enkla lave och alldeles vid dammen är turbinhuset tämligen korrekt placerad.

2004-01-24