Mölbergsgruvorna
Det är okänt när dessa gruvor på Skrekarhytte ägor började bearbetas, men när bergslagsgruvfogden Gustaf Lekman i Dalkarlshyttan år 1795 ånyo lät muta in vad som kallas “en gammal ödelagd järnmalmsgrufva Möllbergsgrufvan kallad” berättar det att den varit känd långt tidigare. Samma mutsedel talar också om att gruvan tidigare varit indelad i tretton hela delar. Gruvan lär efter detta ha brutits under några år av Mölbergs grufvelag, men sedan återigen lämnats öde.
Efter lång tids ödesmål inmutade Dalkarlsbergs AB den 4 februari 1862 det så kallade Mölbergsfältet innefattande till en början Hansagruvan, Carlsgruvan, Lovisagruvan, Oscarsgruvan, Sofiagruvan och Augustgruvan. I juli 1862 utmålslades gruvfältet och den egentliga brytningen påbörjades. En gammal smedja och en annan gammal byggnad flyttades till platsen. Först bearbetades den nya jordrymningen Oscarsgruvan, men som man snart tvingades överge på grund av för kraftigt vattenflöde. Därefter gjordes försök med Elzviksgruvan, Carlsgruvan och Hansagruvan vilka dock gav ringa malm och övergavs. Den 2 juli påbörjades rengöringen av den gamla Smedjegruvan, vilken kan vara identisk med den ursprungliga Mölbergsgruvan som omtalas redan på 1790-talet. Arbetet utfördes av fem tillfälligt anställda gruvarbetare under ledning av gruvfogden Per Erik Dalgren från Dalkarlsberg. Vid årets slut hade man nått ner till drygt 15 meters djup. Gruvan var dock bara drygt 7 meter lång och 2,4 meter bred.
Arbetet i Smedjegruvan fortgick sedan under år 1863, också under ledning av gruvfogden Per Erik Dalgren men med endast fyra tillfälligt anställda arbetare. Efter höbärgningstiden återupptogs arbetet den 13 augusti. Nu hade man också byggt en hästvind vid gruvan för att underlätta uppfordringen ur gruvan. Tidigare hade endast en bröstvind använts. Vid årets slut hade man nått ner till drygt 23 meters djup och längden hade utökats till 10,7 meter.
Arbetet fortgick sedan fram till den 20 juli 1864 då höbärgningstiden innebar ett avbrott i arbetet. Efter en månads vila visade det sig att gruvan till hälften hade fyllts med vatten. Problemet med det relativt starka vattenflödet och bristen på närbelägen kraftkälla samt den dittills blygsamma malmvinsten och bristen på tillfälliga arbetare ledde till att arbetet i Smedjegruvan inte återupptogs på hösten 1864. Gruvorna sönades sedan år 1867. Under åren 1862–1864 utvanns endast drygt 300 ton sämre malm.
 Exempel på svartmalm från Mölbergsgruvornas kvarlämnade varphögar. Enligt Geijer & Magnusson består fyndigheten av “kvartsjärnmalmer av olika utbildningar, varierande från rena blodstenar till rena svartmalmer.” |
1869–1870 ägdes och bröts gruvorna av Carl Lindberg på Carlsdahls bruk och C.J. Yngström på Villingsbergs bruk genom Mölbergs grufvebolag, varvid endast en smärre mängd malm utvanns.
Området inmutades återigen den 1 januari 1915 av Skrekarhytte bruk (under det förvrängda namnet Mjölbergsgruvan) samt utmålslades 1919. Någon egentlig brytning lär dock aldrig ha kommit till stånd.
I dag kan man i området hitta sju gruvhål av varierande storlekar. Trots det höga läget i terrängen är samtliga gruvor vattenfyllda. Straxt öster om Mölbergsgruvorna ligger Kullagruvorna.
Mölbergsgruvorna
ligger strax väster om Skrekarhytte by.
Bilden
ovan visar en av de i dag till brädden vattenfyllda Mölbergsgruvorna.
Foto: Håkan Henriksson (2002-04-05).
Källor: Avräkningsböcker 1862–1864, kapitalböcker 1862–1864, byggnadsberättelser 1862–1864, Dalkarlsbergs AB:s arkiv, ArkivCentrum Örebro län. Mölbergs grufvebolags arkiv, Värmlandsarkiv. Bergmästarämbetet i Nora m fl bergslagers arkiv, Landsarkivet i Uppsala. Geijer, Per & Magnusson, Nils H (1944): De mellansvenska järnmalmernas geologi, s 249–250. Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister (RAÄ 29).
2003-02-21