Minnen från 70–80-talens Dalkarlsberg.
Gammal vikersbo berättar medan flyttningsbetyget skrives ut.
Det är väl nu ett par år sedan som en gammal Vikers-bo kom in på pastorsexpeditionen. Han var född på orten, hade arbetet i gruvorna där sedan 10-årsåldern, och nu skulle han flytta till en annan församling. Det blev litet tal om gångna dagar, och det befanns att många rötter ännu funnos kvar i den bygd han nu skulle lämna. Medan flyttningsbetyget skrevs ut, gav den gamle några glimtar ur sitt eget strävsamma liv.
Arbetet och mödan mötte den unga människan tidigt i forna dagar. De sociala förhållandena voro helt annorlunda mot nu. I den sinderkasern, där min sagesman föddes, bodde tre familjer med var sitt rum och del i kök. Kanske voro också familjerna barnrika, och då förstår man vilket liv det kunde bli i en sådan bostad. Men man var inte van vid stora förhållanden, och besynnerligt nog var man nöjd till sinnes och kunde skapa glädje med små medel.
I Dalkarlsbergs skola fanns vid denna tid en mycket ansedd lärare, Nils Gustaf Ahlén. Hans rykte såsom skicklig pedagog sträckte sig vida över skolroten, och detta hade till följd att lärjungeskaran blev sammansatt av barn från skilda orter inte bara i Viker utan också från Nora bergsförsamling. Åtskilliga av skolbarnen voro t.ex. från Västgöthyttan. Antalet lärjungar i skolan blev härigenom mycket stort – och överskred ofta hundratalet. Ahlén tillämpade den s.k. lankastermetoden och använde de mera försigkomna eleverna såsom "monitörer", ett slags underlärare, när det gällde att bibringa nybörjarna de första kunskaperna.
Nils Gustaf Ahlén var också mycket uppburen och höll skolan på högt plan. Han var snäll i själ och hjärta, men straffade strängt om någon gjorde något fuffens. Den bekante prosten Oskar Bohm i Nora – intresserad skolman och en tid även folkskoleinspektör – kom en vacker dag på inspektion till Dalkarlsbergs skola. Det besöket levde fortfarande i berättarens minne. Prosten ställde sig i katedern och skrev stavelser i luften med fingret, och eleverna skulle sedan säga vad de utläste av dessa handrörelser. Resultatet av dessa för vår tid kanske något egendomliga övningar visade sig gott – prosten uttryckte sin synnerliga tillfredsställelse med barnens färdigheter.
Skolgången var emellertid vid den tiden ofta nog inte långvarig. Redan mycket tidigt fingo de unga börja bidraga till hemmets underhåll. Den 1 januari 1873 började min sagesman, som då var 10 år gammal, det arbete som han först 58 år senare skulle sluta. Givetvis måste 10-åringarna sättas till rätt enkelt arbete – de sattes i skrädhuset att plocka malm. Man fick visst för vikt, och det som småpojkarna lyckades tjäna, det kom på fars konto. Vid 14-årsåldern förändrades arbetsvillkoren, så att ynglingarna fingo börja arbeta under jord. Om ytterligare ett par år voro de mogna att börja i lag med de äldre med slägga och borr i de underjordiska orterna. Sedan man exercerat beväring randades den stora dag, då man själv kvitterade ut sin avlöning och fick betala för sig hemma.
Ett avbrott i arbetslivet utgjorde konfirmationsläsningen. Min sagesman gick och läste det sista året som Vikers förste kapellpredikant, den stridbare skåningen John Bihldorff, tjänstgjorde i församlingen. Han predikade nog mest lag och höll styvt på goda seder. En helt annan prästtyp fick församlingen i efterträdaren, pastor C. A. Adde. I livligt minne leva ännu hans besök ute i församlingen. Särskilt ett husbesök i en numera riven kasern med det föga vackra namnet "Snikebo" nämndes under samtalets gång.
När pastor Adde predikade i kyrkan var det alltid fullt hus. Hans fria och enkla sätt att tala drog de stora massorna till templet, och ingen märkte att predikningarna voro långa. Vid begravningarna varade griftetalet ofta en hel timme, och högmässorna, som började kl. 10 voro sällan slut före kl. 12. Det är känt att Addes fria evangeliska verksamhet inte uppskattades av åtskilliga av "storgubbarna" i socknen. Det var ju på den tiden inte vanligt att en präst ägnade sig åt fri predikoverksamhet så som här var fallet, och Adde kände ibland oförståelsen bittert. Enligt min sagesman tänkte han en gång lämna prästämbetet, men tre behjärtade sockenmän, Anders Jansson, Israel Norelius och Carl Dahlin, övertalade honom att icke taga detta steg.
På Addes tid bildade organisten A. G. Nylund en sångförening, som tog mycket verksam del i det religiösa arbetet på orten. I denna kör var också berättaren medlem och deltog i sångarresor bl.a. till Karlsdal, Västgöthyttan och Boxboda. Åtminstone varje jul sjöng kören i kyrkan, och från en julotta förskriver sig ett litet minne i körens historia. Kyrkan var fullsatt till bristningsgränsen. På läktaren hade kören sin plats och ingen annan släpptes dit upp. Gruvförvaltaren C. G. Söderström, som var kyrkvärd på den tiden, kom då upp på läktaren och begärde att dörrarna dit skulle öppnas för allmänheten. Men detta ville Nylund inte gå med på. "Läktaren disponerar jag", svarade han myndigt. Nåja, han tinade upp om en stund, och några försenade ottebesökare fingo bänkrum på läktaren.
Adde hade en god hand med ungdomen och utförde ett betydelsefullt arbete genom att rikta in deras tankar och liv på det andliga. Många, som nu äro gamla, kunna betyga vilken avgörande betydelse denne ende man haft i deras liv. Man nöjde sig emellertid inte bara med att lyssna, man hjälpte också till i det andliga arbetet. En söndagsskola med tre avdelningar leddes av ungdomar, och inte sällan samlades man till möten i hemmen. Man sjöng och läste ur någon postilla. Varma andliga vindar gingo över bygden.
Så kan man minnas när man blir gammal – goda minnen och mindre goda. Men allt kan man se på med mildhet och stilla glädje. Ty livet har varit något annat än bara möda och kamp för tillvaron. Och det är något att sätta värde på, när det lider mot aftonen.
Artur Hamrin
(ur Nora stads och bergslags tidning 1940-12-30)
Kommentarer
Den omtalade folkskolläraren Nils Gustaf Ahlén (född 1832-07-23, död 1896-09-18) tjänstgjorde vid Dalkarlsbergs skola 1859–1892.
John Bihldorff (född 1838-05-23 i Bodarps socken, Skåne) var kapellpredikant i Vikers kapellförsamling 1874–1879. Enligt disponent Gustaf Bratt i Dalkarlsberg var han "den grälsjukaste människa" han råkat ut för. Bratt såg senare till att han anmäldes för tjänstefel varefter han begärde avsked och avflyttade till Aspeboda församling i Dalarna. Han ska dock även där ha kommit på kant med de flesta, och sedan haft kortvarig tjänst i Enviken, Transtrand, Bjursås, Sala, Rättvik, Lundby, Kolbäck, Rytterne, Mora, Ore och Leksand. Till slut blev han år 1894 avsatt av domkapitlet varefter han år 1896 emigrerade till USA där han enligt Gustaf Bratt ska ha försörjt sig som murare.
Bihldorff efterträddes av den i Viker betydligt mer populäre Carl Adolf Adde (född 1851-11-27 i Heds socken, Västmanland). Han tjänstgjorde som kapellpredikant i Viker 1879–1890. Denne var vänligt inställd till den då växande inomkyrkliga väckelserörelsen och den i orten välkände kolportören Lars Petter Lindstedt var en tid till och med boende i en flygelbyggnad till komministerbostället Vikersberg i Bengtstorp. De tre "sockenmännen" som övertalade C. A. Adde att stanna som präst i Viker var gruvfogden Anders Jansson i Mogruvan (född 1838-02-21, död 1915-05-27), skomakaren Israel Norelius i Skrekarhyttan (född 1834-05-17, död 1908-01-12) och gruvfogden Carl Dahlin i Dalkarlsberg (född 1846-02-23, död 1899-09-09). C. A. Adde lämnade dock Viker år 1890 och flyttade med sin familj till Falun, där han blev komminister. |
 Kapellpredikant C. A. Adde tillsammans med sin hustru Johanna Maria Andersson ståendes på trappan till prästgården Vikersberg i Bengtstorp. Foto från ett väckelsemöte i början av 1880-talet. |
Folkskolläraren Anders Gustaf Nylund (född 1839-06-22 i Rudskoga socken) tjänstgjorde vid Skrekarhyttans skola 1876–1888. Under samma tid var han också Vikers kapellförsamlings organist och klockare. Tillsammans med sin familj flyttade han till Ösmo församling i Södermanland 1889.
Artikelns sagesman är troligen identisk med Johan August Bergström från Dalkarlsberg (född 1862-09-22, död 1944-08-03). Johan var son till gruvarbetaren Anders Tyssling i Dalkarlsberg. Enligt gruvbolagets matrikel blev Johan antagen som gruvarbetare 1874-05-01, men det hindrar inte att han kunnat hjälpa till i skrädhuset även tidigare. Han slutade som gruvarbetare på grund av ålderdom vid 69 års ålder 1931-12-31. Johan gifte sig 1887-03-23 med Ida Ingeborg Andersdotter (född 1863-11-22, död 1909-11-01). Tillsammans hade de tre söner vilka alla emigrerade till USA (Ivar 1905, Sven 1923 och Hugo via Norge 1923). Johan var i många år en aktiv medlem i IOGT-logen 90 Bergfast i Dalkarlsberg. Bland annat var han dess sekreterare i ett flertal omgångar. Johan var också aktiv i styrelsen för den kortvariga avdelningen av Svenska Arbetareförbundet i Dalkarlsberg 1904–1905. Bland annat var han dess förste sekreterare. Johan och hustrun Ida Ingeborg är begravda på Vikers kyrkogård. |
 Johan Bergström som gruvarbetare vid Långgruvan år 1900. |
Artikelförfattaren Artur Torgny Hamrin (född 1906-02-26 i Kung Karl, Västmanland, död 1973-09-24 i Svärdsjö, Dalarna) tjänstgjorde som komminister i Viker 1935–1940. Han var senare stiftsadjunkt i Västerås, komminister i Grängesberg, kyrkoherde i Svärdsjö samt kontraktsprost i Falu kontrakt.
2002-12-14