Vikers kommunalhem snart femtioårig institution
 Det vackra kommunalhemmet i Gamla Viker. |
I Viker växte tanken på att skapa ett bättre förhållande för de fattiga och betungade starkare år från år vid tiden kring industrialismens genombrott. Man ansåg det vara kommunens skyldighet att taga bättre vård om de gamla och orkeslösa, sjuka och övriga som kommit på livets skuggsida. Dessa skulle inte vara några utstötta varelser, som kunde givas vilken behandling som helst. Trots att fattigdomen och nöden inte var så utbredd omkring sekelskiftet som tidigare, förmenades med rätta att Vikers kommun skulle vara det organ som genomförde en bättre ordning inom socknens område, samtidigt som en centraliserad vård blev lättare att överblicka och planlägga.
Man tänkte sig, att kommunen på en av denna ägd gård skulle sammanföra alla som behövde s.k. sluten vård och där de som ville och kunde fick deltaga i förekommande göromålen. På Vikers bekostnad skulle anställas ett föreståndarpar, vilka det ålåg att ha överinseende över det hela.
Projektet synes ha mognat till Vikers kommunalnämnds sammanträde den 28 oktober 1901. Denna dag heter det i nämndens protokoll: “Då behovet av bättre bostäder och även bättre skötsel för kommunens fattiga allt mer gör sig gällande får nämnden tillstyrka att ett 20-årigt amorteringslån 12,000 kr måtte upptagas för inköp av en mindre fattiggård i och för detta ändamål.” Vid detta sammanträde närvarade hrr C.A. Bergdahl, E. Tydén, P.O. Andersson, E. Persson, A. Andersson samt L.E. Andersson. Ganska snart erhölls tillstånd till ifrågavarande lån, så frågan kom ånyo upp den 14 april 1902. Kommunalnämnden beslöt härvid att föreslå att två personer skulle utses av kommunalstämman för underhandling om räntan och sedermera inkomma med förslag i frågan. Det hela utvecklade sig slag i slag, och redan den 8 augusti 1902 kunde rapporteras att de 12,000 kr. var i kommunens händer och insatta på depositionsräkning.
Nu uppstod svårigheten att få tag i en lämplig jordegendom. Kommunalnämnden tog i allvarligt övervägande hur det borde förfaras. Slutligen stannade man för annonsering i ortspressen, varvid de personer som önskade sälja en jordbruksegendom hade att före september månads utgång anmäla detta till kommunalnämndens ordförande. Dessutom tillsattes en kommitté på tre personer som granskare av eventuellt inkomna ansökningar, och till nästa sammanträde inkomma med förslag. Kommitterade blev hrr E. Tydén, J. Mihnoss och K. Gustavsson.
1902 inköptes en egendom i Gamla Viker.
Ett under hand inkommet anbud från Aktiebolaget Bredsjö Bruk, att Nyviker nr 1 var till salu för ett pris av 25,000 kr. kunde inte av nämnden tillstyrkas, enär ingen som helst skog ingick i priset och detta i övrigt ansågs för högt. Det synes som den i annonsen uppgivna tiden, utgången av september månad, icke inväntades eller också följdes icke nämndens förslag härom, ty redan den 13 september 1902 var frågan uppe till ny behandling. Till detta dato hade inkommit två anbud om egendomsförsäljning till Vikers kommun, nämligen från hrr P.E. Abrahamsson, G:la Viker, och Isr. Andersson, G:la Viker. Anbudet hade granskats av kommitterade, vilka föreslog att kommunen om möjligt förvärvade hr P.E. Abrahamssons egendom till skäligt pris. Förslaget tillstyrktes enhälligt av kommunalnämnden med tillägget att köpeskillingen skulle få vara högst 12,000 kr., och det uppdrogs åt hrr Georg Bratt och J. Mihnoss att träffa överenskommelse och upprätta köpekontrakt. Den 27 oktober nämnda år var uppdraget fullgjort och köpesumman bestämdes till 11,500 kr. Det upprättade förslaget till köp tillstyrktes av kommunalnämnden och överlämnades till kommunalstämman för slutgiltigt godkännande. Hos stämman blev också det hela godtaget, som samtidigt gav kommunalnämnden i uppdrag att uppföra den nya fattiggården och handlägga tillhörande frågor. Nämnden ansåg det vara lämpligt med en särskild byggnadskommitté inom kommunalnämnden, varför härtill utsågs hrr P. Söderström, E. Tydén, J. Mihnoss och G. Bratt.
Det egentliga arbetet med iordningställandet av fattiggården påbörjades år 1903. Enligt protokollet var byggmästare Israel Larsson, Älvhyttan, den som ombesörjde detta. Efter hans förmenande kunde fattiggården endast delvis uppföras på entreprenad, emedan den var så många osäkra faktorer som spelade in. Därför kom inte entreprenadsystemet så mycket till användning. Ej heller ansågs det lämpligt med inredning under hösten detta år, utan detta borde anstå till ett kommande år, då gården skulle sättas i fullt beboeligt skick. För att icke jordbruket och övriga göromål skulle taga skada vidtalades G. Anderssons änka, Skofttorp, att anställa sig vid gården under 1903. Hon förklarade sig emellertid icke reflektera på anbudet, varför Oskar Jansson, Skrekarhyttan, anställdes under byggnadstiden. Så var givetvis behövligt enär häst, redskap, gödningsämnen, havre och potatis då inköpts till jordbruket. Ävenså utfördes framforsling av virke och sten till nya fattiggården.
A. Jansson, Rällså, gårdens förste föreståndare.
Som de förut upplånade 12,000 kr. i stort åtgick till egendomsköpet beslöts anskaffa ytterligare penningmedel genom försäljning av timmer och andra produkter. Denna försäljning kunde naturligtvis inte inbringa alla behövliga medel utan beslutades om upptagande av ett nytt amorteringslån. Att här angiva någon exakt summa för de sammanlagda kostnaderna låter sig inte göra, för gården var helt naturligt inte färdig under ett enda år med uppförande, inredning, inventarier o. dyl., utan togs flera år i anspråk härför. Då man känner till detta förstås att ingen gräns kan dragas mellan nyinrättningen och det obligatoriska underhållet.
Den 14 februari 1904 var tiden inne för ett ledigförklarande av föreståndarplatsen. I tre efterföljande lördagsnummer av fyra olika tidningar skulle platsen annonseras ledig, och fullständiga ansökningar skulle vara inkomna till kommunalnämnden före den 1 april. Tillträde skulle ske den 1 maj. Lönen utgick med 500 kr. pr år och fritt vivre. Föreståndaren måste vara kompetent att förestå ett mindre lantbruk medan dennes hustru skulle kunna förestå hjonens hushåll. Efter ansökningstidens utgång uppsattes förslag till kommunalstämman, vilken förrättade valet, med förord för hr A. Jansson, Rällså, som första ordinarie innehavare av tjänsten. Denne valdes även och kvarstod som föreståndare i Viker till den 1 november 1907. Härefter har varit anställda hr Israel Israelsson med fru, G:la Viker, 1 november 1907 – 31 mars 1923; hr G. Madén med fru, Bjurtjärn, 1 april 1923 – 10 maj 1925; hr Emil Larsson med fru, Lindesberg, 11 maj 1925 – 14 oktober 1949; fröken Margit Persson, Hjulsjö, 15 oktober 1949 – 30 juni 1950; fröken Eva Jansson sedan 1 juli 1950. Fr.o.m. 15 oktober 1949 har jordbruket varit utarrenderat, varför endast föreståndarinna varit anställd.
20-talet vårdplatser finns i hemmet.
Under hela tiden har alla föreståndarepar och föreståndarinnor gjort sig uppskattade och omtyckta. Alla har varit väl skickade att handha detta många gångar omtåliga kall. Ser man på anställningstidens längd har alla med något undantag mycket lång sådan. Nestor i lång tjänstgöringstid är Emil Larsson med fru, vilka i nära 25 år varit knutna till Vikers kommunalhem, vilket namn alltmera börjar bli det gängse. Numera är makarna Larsson anställda vid Älvstorps kommunalhem, vilket får räknas som ett led i den nya kommunreformen. Hade inte denna kommit kan man räkna med att de alltjämt varit anställda i Viker.
Den 1 oktober 1904 var hemmet färdigt för de första vårdtagarna. Två personer erhöll då plats där, varefter det inte tövade förrän nya mottogs och hemmet var fullbelagt. Vårdplatserna uppgår till ett 20-tal, kring vilket antal vårdtagarna varierat alla åren. Det högsta antal som på en gång vistats där utgör 28, men var vid detta tillfälle så trångt, att sängarna måste placeras i korridorerna.
Detta är några data från Vikers kommunalhems tillkomst under början av detta århundrade. Härvid har inte berörts kostnaderna pr vårdtagare, föreståndareparens löneförändringar, biträdenas löner, etc., under alla dessa år. Detta har icke heller varit tanken utan avsikten har varit att giva en kort skildring av hemmets tillkomst. Osökt inställer sig den tanken att hemmets tillkomst var ett steg i rätt riktning, även om det icke kunde råda bot på mer än en bråkdel av de missförhållanden som var rådande inom samhället. Ej heller kan förnekas att en jämförelse mellan dåtid och nutid obetingat ger 1950 företräde och sätter den “gamla goda tiden” i andra hand. Nu är inom samhällslivet ordnat för alla människor på långt bättre sätt än förut var fallet.
Hugo Blomkvist.
(ur Nora stads och bergslags tidning 1951-08-27)
Kommentarer
Artikelförfattaren är gruvarbetaren Frans Hugo Blomkvist. Han skrev ett flertal intressanta artiklar om Dalkarlsberg i Nora stads och bergslags tidning under 1950–1960-talen. Hugo var född 1906-02-19 i Dalkarlsberg. Han var son till gruvarbetaren Frans Oskar Blomkvist och Alma Karolina Dahlgren i Högåsen. Hugo började arbeta redan vid 15 års ålder i skrädhuset i Dalkarlsberg. Senare blev han gruvarbetare under jord och fortsatte som sådan ända fram till gruvdriftens nedläggelse 1948. Han var också en aktiv medlem i avdelning 33 av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet. Han blev avdelningens ordförande 1933 och kvarstod som sådan till avdelningens upphörande den 1 januari 1952. Hugo blev aldrig gift och dog redan 1966-03-03 i Dalkarlsberg.
2003-07-05