Dalkarlsberg – ett nedlagt gruvfält
Dalkarlsbergs gruva nedlades för nära 14 år sedan. Malmen i denna var känd för sin stora järnrikedom. Ett flertal innehöll 70–75 %. Men eftersom det under senare år inte blev ekonomiskt lönande upphörde all gruvdrift. Byggnaderna till gruvrörelsen revs ned och gruvan vattenfylldes.
Gruvan mätte omkring 500 meters djup och hade en omkrets av 2,5 x 5 meter. Sänkning av uppfordringsschaktet hade påbörjats när driften nedlades. Sänkningen försiggick på botten av det 500 meter djupa schaktet, medan uppfordringen av berg i detta pågick som vanligt. Tidigare hade sänkningen företagits genom att ett mindre schakt neddrevs en bit därifrån, varefter en ort drevs från det lilla schaktet tills den kom mitt under uppfordringsschaktet, varifrån stigning till hopskjutning skedde.
Kolossalt med virke åtgick till gruvrörelsen. Detta virke går till eftervärlden, då gruvan så gott som till dagen är fylld av vatten. De efterkommande om 100 eller 1000 år tror sig kanske ha gjort ett stort “fornfynd” när de påträffar dessa massor av virke! Enbart gejderna, som har en grovlek av 7 x 8 tum, torde i runt tal innehålla 600 kubikmeter virke. Härtill kommer de s. k. banden i huvudschaktet, vilka satt med 1 ½ meters mellanrum med virke bakom, där så behövdes stegar, stegbroar, bockvirke, rälskubb, störtschakten, vilka var flera till antalet o. s. v. Man kan lugnt påstå att gruvan innehåller 10.000–15.000 kubikmeter användbart virke. När det blev strömavbrott eller annat mankemang på personhissarna, vilka var desamma som berguppfordringshissarna, gicks stegvägen upp till marken. Stegarna var 125 stycken med en “promenad” av ungefär 4 meter på var och en. Stegarna stod nästan lodrätt, varför i första hand bröst och ben ansträngdes. En del av gruvarbetarna gick en bit uppåt på stegarna, varefter de under några timmar satt där och väntade tills felet blev avhjälpt med hissarna så de fick åka upp. De väntade på olika nivåer, exempelvis 320 eller 360 meters, som långt tillbaka i tiden var arbetsplatser.
På botten av gruvan var det stora utfraktsorter sprängda med tillhörande vattenrännor, vilka i regel gick fulla av vatten. Gruvpumparna var igång 10 à 15 timmar pr dygn. Enligt uppgift hade de en kapacitet av 800 minutliter.
Med vagnar utfraktades allt löst berg från de olika arbetsplatserna och sändes upp ovan jord medelst gruvhissarna. Under de sista 30 åren förekom luft- och diesellok som drog vagnsättet till hissarna.
Förutom de som arbetade med huvudorterna hade många sysselsättning i de s. k. betingen. Betingen var ett flertal i vilka arbetades två skift, förskift och efterskift. Dessa hade att driva in orter, med något undantag, på 6 meters avstånd från varandra sedan störtschaktet var färdigt. Sådan ort följde malmen tills denna spetsade ut till intet och blev endast några decimeter bred. Härefter vidtogs uppskjutning till föregående arbetsplats, som då var igenrasad och fylld av gråberg och udugligt virke, vilka båda delarna fanns där sedan arbetet bedrevs på denna plats. Sedan uppskjutningen var gjord byggdes tappgluggar och sprängdes tvärslag, där malmen var så bred att hela malmkroppen inte kunde tagas direkt från orten. Detta sätt att bryta malm kallas skivbrytning eller rasbrytning som det också benämnes. Undan för undan sprängdes hela malmen och fraktades ut till schaktet.
När hela malmen var tagen flyttades ner 6 meter och samma förfarande upprepades. Normalt pr man och skift var ett 30-tal betingsvagnar jämte behövlig maskinborrning. För att få minsta möjliga odugliga berg när motor skulle inmonteras, en kabel dragas fram eller sådant vid uppfordringsschaktet och utrymme var för snävt, skedde pinnladdning eller ströladdning som det också kallas. Härvid kunde 5 meter långa borrar ibland skjutas lös med 4 dynamitgubbar.
 Botten av ett störtschakt i en av Dalkarlsbergs gruvor. Bilden är tagen för cirka 40 år sedan. [På bilden från Herrgruvans rullschakt ses vid tappgluggen till vänster Karl Lövkvist och till höger ser man lokföraren Johan Gustafsson] |
Om arbetet var tungt och ohälsosamt hade det sina ljuspunkter. Ungdomen är alltid full av odygd och rackartyg, så även här. En gång var det en äldre person, nybörjare, som ville låna ett laggfat att lasta med på sin arbetsplats 30 meter upp i störtschaktet. De var tillmötesgående och lånade honom det begärda. På samma gång var de hjälpsamma och knöt fast laggfatet på hans huvud, och sade att på detta sätt brukar faten forslas i stegvägar. Sedan skickade de iväg honom i stegvägen med gruvlampan i handen. När han steg in i stegvägen och skulle börja uppstigningen drog de ner laggfatet för hans ögon så det blev alldeles mörkt. Så utrustad tog färden på stegen till arbetsplatsen närmare en halvtimme i anspråk. En annan gång gjordes en kraftig smäll med en av vändskivorna vid hisstationen. Alla visste att om karbidstenar nedlades i någon av skivorna och sedan drogs omkring och gasen påtändes blev det en smäll och den smörja som fanns i denna spreds omkring. Så gjordes strax innan de flesta kom fram till hissarna för att påbörja uppåkningen för skiftombyte. Vändskivan drogs omkring och gasen påtändes. Det blev en öronbedövande knall, många blev nersmorda. Värst blev den som såg ut som en neger i ansiktet när det hela var överstökat. Vändskivan sprack. Vid något tillfälle försökte några arbetare att få loss en muff på ett tvåtumsrör. Den som stötte rörtången misslyckades gång på gång. Han erbjöds då hjälp av en annan. Han svarade: “Kan inte jag få lös den kan ingen annan heller”. Detta menade han på fullt allvar. En person som arbetade ovan jord, skötte ett mindre torp på “fritiden”, han var mycket intresserad av djur. Han talade om att den och den dagen var det storauktion vid Ormesta slakteri. Då skulle tjuren Justus säljas. Det dröjde inte länge förrän en spefågel fäste ett plakat på hans rygg, honom ovetandes, som förkunnade att Justus säljes på auktion till den högstbjudande. Inom den trängre kretsen kallades arbetaren Justus. Denna “kungörelse” bar han hela skiftet på ryggen.
Blod, svett och tårar var gruvarbetarens lott. Fadern arbetade i gruvan, modern skötte hemmet, bådadera var inte något latmansgöra. Var familj hade 5–10 barn. När någon blev sjuk inom familjen saknades många gånger pengar till läkarbesök. De kanske kryade till sig för tillfället men framdeles sjuknade de på nytt och då var det kanske för sent att söka läkare. Arrendetorpet, som många hade, var för att dryga ut den knappa kosten. Arbetstiden i gruvan och i hemmet var oftast från kl. 3 på morgonen till kl. 10 på kvällen under sommaren, under vintern något kortare. Många olyckshändelser med dödlig utgång inträffade. Under de senaste 40 åren av gruvdriften var det minst 8. Det var tårar när hustrun, modern, fadern eller övriga underrättades.
Trots ett bekymmersamt och ofta ett odrägligt liv flyttades det inte från Dalkarlsberg i den utsträckning som kunde väntas. Där hade deras farfar och morfar bott och förfäderna i generationer. De levde kvar på platsen under hela sitt liv. Kanske det var lyckligast. Vem vet?
Hugo Blomkvist
(ur Nora stads och bergslags tidning 1962-04-30)
Kommentarer
Artikelförfattaren är gruvarbetaren Frans Hugo Blomkvist. Han skrev ett flertal intressanta artiklar om Dalkarlsberg i Nora stads och bergslags tidning under 1950–1960-talen. Hugo var född 1906-02-19 i Dalkarlsberg. Han var son till gruvarbetaren Frans Oskar Blomkvist och Alma Karolina Dahlgren i Högåsen. Hugo började arbeta redan vid 15 års ålder i skrädhuset i Dalkarlsberg. Senare blev han gruvarbetare under jord och fortsatte som sådan ända fram till gruvdriftens nedläggelse 1948. Han var också en aktiv medlem i avdelning 33 av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet. Han blev avdelningens ordförande 1933 och kvarstod som sådan till avdelningens upphörande den 1 januari 1952. Hugo blev aldrig gift och dog redan 1966-03-03 i Dalkarlsberg.
2003-06-24