Dalkarlsberg – en gång hjärtat i Noraskoga
På Kilsbergens västra sluttning ligger det gamla gruvfältet Dalkarlsberg. Dess historia sträcker sig århundraden tillbaka. Med säkerhet vet man, att det var känt redan på 1340-talet under namnet Västra berget. Men, säger vetenskapsmännen, vissa tecken tyder på att det fanns till redan på 1100-talet. I så fall är dess historia omkring 900 år. Länge resonerades om var detta Västra berg låg någonstans i Örebro län, men genom djupgående forskningar kom man fram till att det hörde hemma i Dalkarlsbergs gruvfält.
Från Dalkarlsberg i Kilsbergen norrut till Värmlands- och Dalagränsen finns malmförande urberg. Gruvfältet har under tidernas lopp intagit en icke föraktlig plats inom järnhanteringen, då hyttor där anlades och järnmalmen fraktades vida omkring. Sålunda gick bl.a. en vinterväg över Älvlången–Snöbergshyttan– Karlskoga. Hyttan, som varit vid Dalkarlshyttan, anlades 1539, och en hytta vid Hovmanstorp 1615. Nu har samhället gått tillbaka, vilket framgår av innevånareantalet, vilket 1949 var 345 men nu är omkring 230, alltså en minskning av 1/3.
Hjärtat i Noraskoga
Dalkarlsberg var tidigare själva hjärtat i Noraskoga. Detta bestod av Nora, Viker, Järnboås, Hjulsjö, Grythyttan, Hällefors samt några delar av grannsocknarna Kil och Linde. Det är inte osannolikt att bergshanteringen var upphov till det storstilade kyrkbygge, som moderförsamlingen i Kil igångsatte på 1100-talet. Även Örebro torde ha Dalkarlsberg att tacka för sin tillblivelse. Vetenskapsmännen betraktade gruvfältet som det förnämsta i Nora bergslag under århundraden, och enligt deras påståenden var Dalkarlsberg förutsättningen för Noraskogas rangplats inom järnbergslagen.
Små episoder
Ett så månghundraårigt samhälle rymmer många både sorgliga och lustiga händelser. Ett par pojkar fann i början av detta århundrade att det var en smal sak att få en viss konstgång att spåra ur sina fästen. Konstgången ombesörjde vattenuppfordringen ur gruvan medelst krafttillförsel från ett avlägset beläget vattenhjul. För ändamålet gick pojkarna till skogen och högg lämpligt virke. Därefter satte de en stång under konsten vilken var något längre än det lodräta avståndet från konstgången till marken. När konstgången sedan vände tillbaka rättade den upp stången, vilket fick till följd att den höjde sig och ramlade till marken. Hela vattenpumpningen blev ju härigenom förstörd. De skyldiga misstänktes inte men de hade dåligt samvete. En av de skyldiga hjälpte sin mormor att taga upp potatis dagen därpå. Flera gången den dagen hade övergruvfogden sin väg fram bredvid potatislandet. Pojken såg alltid fogden i förväg, och gjorde sig ständigt ärenden från potatislandet så han ej behövde tala vid fogden. Natten efter förstörandet sov han mycket oroligt och drömde om halshuggning.
I nattskjorta och stärkkrage
För många år sedan måste en person i något ärende besöka en stad. Ärendet tog längre tid än beräknat. Han måste därför två nätter taga in på hotellet. Han berättade, att då han åkte hemifrån hade han med hjälp av hustrun klätt sig i styv krage. När han fick klart för sig att han måste taga in på hotell fick den styva kragen sitta på, både dag och natt. Han vågade inte ta av den, ty han var rädd att inte kunna få på sig den på morgonen. Han gick till sängs med den inköpta nattdräkten – och kragen. Problemet löstes alltså, men det har troligen varit en kostlig syn att se honom i sängen med nattdräkten och kragverk.
En annan person var musik- och sångintresserad. Denne spelade orgel och sjöng härtill. Varken musiken eller sången var lågmäld, utan han spelade och sjöng mycket högt. Det värsta var dock att han ibland spelade en melodi och sjöng på samma gång en annan sång. Icke utan stolthet sade han, att två orglar slitits ut. Förstörts hade nog varit rätta uttrycket.
Någon gång före 1920-talet köpte en person motorcykel. Denne var inte något vidare hemma i motorcykelns alla finesser. Därför telefonerade han från Nora till Dalkarlsberg att alla landsvägsgrindar skulle hållas öppna. Några timmar senare kom mannen, han åkte inte utan gick och sköt motorcykeln, enär motorn strejkat och han inte kunde få igång den. Han hade alltså haft tid att själv öppna och stänga grindarna.
Aktiva fackföreningsmän
I början av detta århundrade bildade gruvarbetarna fackförening, som hade både med- och motgångar. Alla medlemmar gick in för sin uppgift. Av dessa kan bl.a. nämnas Gustav E. Olsson. Han var vänlig och belevad i sitt sätt och var ärlig i högsta grad. Hans sätt och ärlighet kom fackföreningsmedlemmarna snart underfund med och valde honom till kassör. Denna syssla uppehöll han i många år, ända tills han avsade sig. Han stack aldrig fingret i luften för att känna varifrån det blåste, utan den uppfattning han ansåg vara den rätta var det svårt att rubba honom ifrån. Vidare kan påminnas om Johan Holmberg. Han var en trägen mötesbesökare. Blev han förhindrad att deltaga i något möte, var det som någon skulle fattas. De uppdrag som blev honom pålagda fullgjorde han utan prut, även om de ibland inte var så trevliga. Hans yttranden kom från hjärtat och han stod för sina ord under alla förhållanden. Nämnas kan också Gustav E. Karlsson. Genom sitt rejäla sätt skaffade han sig stor respekt och många vänner. I honom bodde inte något svek utan övertygelsen var fullkomligt äkta. Denne svekfria man kanske hade gått långt, men han liksom de två förut nämnda skördades tidigt av döden.
Vad här berättats hör till en svunnen tid. Då var inte arbetarinkomsten så hög som nu. Priset för de bättre levnadsförhållandena är dock delvis hetsen och jakten, vilket är nutidens kännetecken och gör att många människor blir utslitna i förtid.
Hugo Blomkvist
(ur Nora stads och bergslags tidning 1962-09-10)
Kommentarer
Artikelförfattaren är gruvarbetaren Frans Hugo Blomkvist. Han skrev ett flertal intressanta artiklar om Dalkarlsberg i Nora stads och bergslags tidning under 1950–1960-talen. Hugo var född 1906-02-19 i Dalkarlsberg. Han var son till gruvarbetaren Frans Oskar Blomkvist och Alma Karolina Dahlgren i Högåsen. Hugo började arbeta redan vid 15 års ålder i skrädhuset i Dalkarlsberg. Senare blev han gruvarbetare under jord och fortsatte som sådan ända fram till gruvdriftens nedläggelse 1948. Han var också en aktiv medlem i avdelning 33 av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet. Han blev avdelningens ordförande 1933 och kvarstod som sådan till avdelningens upphörande den 1 januari 1952. Hugo blev aldrig gift och dog redan 1966-03-03 i Dalkarlsberg.
2003-07-20