Allt om Viker / Näringarna / Smedjorna

Skrekarhytte hammare

Stångjärnshammaren eller knipphammaren i Skrekarhyttan ska ha uppförts omkring 1678 av Frans Torbjörnsson i Råskog. Detta hade dock gjorts utan tillstånd varför Bergskollegiet den 22 december 1684 beslutade att den skulle rivas. Frans Torbjörnsson verkar dock inte ha nöjt sig med detta utan 1687 ansökte han inför den så kallade Hammarkommissionen i Nora att han skulle få behålla sin hammare för att därmed kunna betjäna omkringliggande hyttor och gruvor med redskapssmide. Han fick dock avslag, men redskapshammaren tycks ändå ha blivit kvar. Hammaren låg i närheten av Kolbäckstorpet (senare benämnd Kolbergsgården) och troligen i närheten av dagens kvarn i Skrekarhyttan, där man i åkanten också kan se spår av smidesslagg. Den omtalas som "den gamla stångjärnssmedjan" i en arvskifteshandling efter Frans Torbjörnsson från 1704. Vid en röseläggning år 1738 omtalas vidare "smidierummet" som tillhörande häradsdomaren Olof Hansson i Kolbäcksgården.

Det är okänt hur pass mycket denna hammare verkligen användes vid denna tid eller vem som verkligen ägde den. Visserligen låg den på Kolbergsgårdens mark, men möjligen ägdes eller brukades den gemensamt av flera bergsmän. Det dröjer sedan till 1760-talet innan knipphammaren återigen omtalas i källorna.

Anders Perssons knipphammare

Den 1 april 1765 beslutade Bergskollegiet att sex- och bergsmannen Anders Perssons olagliga vattenhammare i Skrekarhyttan skulle utrivas. Redan 1763 hade det kommit till kollegiets kännedom att Anders Persson olovligen hade uppfört en så kallad vattenhammare av 18 lispunds tyngd i stället för en på platsen befintlig osmundssmedja. Hammarens storlek gjorde den användbar inte bara till husbehovssmide utan också lämplig för betydligt grövre smide. Enligt gällande lagar var det inte tillåtet att uppföra en sådan ny smedja i en tackjärnsbergslag och i synnerhet inte när det redan fanns närbelägna hamrar vid Stadra, Hagby och Fibbhyttan som kunde förse orten med nödvändigt redskapssmide. En överenskommelse mellan bergsmännen och ägarna till dessa hamrar hade också gjorts om att smidet där skulle betalas med ett fast liggande pris i tackjärn.

Anders Persson hade dock redan 1763 försvarat sig med att han "icke skall inrättat någon ny hammare utan allenast för 2 à 3 år sedan ånyo upbygdt och förbättradt den af ålder förut anlagd osmundssmidjan med en deruti för femtio år tillbaka upsatt husbehofs- eller kniphammare." Han berättade vidare att hammaren bara skulle användas till smide av gruv- och hyttredskap som annars måste tillverkas för hand eller vid någon stångjärnshammare där kolåtgången skulle bli mycket större. Anders menade också att kolåtgången bland bergsmännen inte skulle bli större än vad som redan var fallet vid deras gårdssmedjor. Dalkarlsbergs och Pershytte gruvelager hade dessutom ingivit en skrivelse den 7 juni 1764 vari de ansökte om knipphammarens bibehållande.

Tyvärr så nämner man inte exakt var denna smedja ska ha legat, men det är möjligt att det trots allt är frågan om samma hammare som Frans Torbjörnsson lät uppföra på 1670-talet. Anders Persson bodde dock inte i Kolbergsgården, varför han i sådana fall måste ha köpt eller arrenderat själva smedjeplatsen av den dåvarande ägaren av Kolbergsgården: Erik Olsson.

Bergskollegiets första resolution verkar dock inte ha fått avsedd verkan då man återigen upprepar sitt beslut både 1767 och 1769.

Hammarsmederna Erik Bjur och Anders Colling

Hammaren blev alltså kvar och man kan förmoda att den verkligen behövdes för traktens lokala behov. Och då kanske främst för Dalkarlsbergs gruvfälts behov av en redskapssmedja. Men kanske tanken bakom Anders Perssons knipphammare var något mer vidsträckt. Omkring 1760 kom nämligen hammarsmedsmästaren och åldermannen Erik Hansson Bjur (född 1720 i Klockhammar, Kils socken, död 1763-12-25 i Skrekarhyttan) inflyttande till Skrekarhyttan. Man kan förmoda att han då fick arbeta vid Anders Perssons nybyggda eller renoverade hammare. Erik Bjurs vistelse i Skrekarhyttan blev dock kortvarig då han avled en kort tid efter att han kommit i hangemäng med bruksskrivaren vid Garphytte bruk år 1763. En ny hammarsmedsmästare kom till Skrekarhyttan år 1765 med Anders Andersson Colling (född 1708 i Ramshyttan, Kils socken, död 1769-03-24 i Skrekarhyttan) från Ramshytte bruk i Kils socken. Denna gång var det alltså en något ålderstigen hammarsmed, men troligen fullt kapabel att med hjälp av en dräng fullgöra de arbeten som behövdes vid en redskapssmedja. År 1766 kan man i Dalkarlsbergs allmänningskassas räkenskaper läsa att mäster Colling fått arbetslön för ett nytt och ett gammalt dragjärns smidande. Sexman Anders Persson fick annars ersättning för användandet av smedjan. Och det var troligen också så den användes; de bergsmän som behövde använda smedjan hyrde den av Anders Persson och smidde själv eller vid större arbeten anlitade en riktig smed.

Det är okänt hur länge Anders Persson drev denna redskapshammare. Det är inte heller helt säkert att han fortsatte att driva den helt ensam. År 1766 fick nämligen Erik Olsson i Kolbergsgården betalt av Rymningsgruvlaget i Dalkarlsberg för uträckt och smält järn. Ännu 1775 är det dock Anders Persson som får betalt av samma gruvlag för att han uträckt gammalt järn. Men år 1781 är det Erik Eriksson i Kolbergsgården som får betalt för gammalt järns ihopsmältande och uträckande. Då sägs det också att han får betalt för smedens och smeddrängens födande. Troligen var det någon inhyrd smed från något närliggande bruk som man då använde sig av.

Smedjan flyttas till Dalkarlsberg år 1798

Det tycks nu som om smedjan användes ganska sporadiskt, men den fanns alltjämt kvar trots att något tillstånd för den ännu inte fanns. Men år 1798 såldes smedjan av bergsmannen Lars Olsson på Kolbergsgården för 100 riksdaler specie till Dalkarlsbergs allmänningskassa. Alltså ägdes smedjan i alla fall vid denna tid enskilt av ägaren till Kolbergsgården.

Smedjan sattes nu upp i Dalkarlsberg under ledning av konstmästaren Bengt Bransell, som fick 100 riksdaler specie för besväret därmed, vilket kan ge en viss uppfattning om smedjans dåvarande värde. En murmästare anlitades för murarnas uppsättande, vilket tog 20 dagar. Smedjan kallades nu ibland konstsmedjan, allmänningssmedjan eller Bäckhammarsmedjan. Denna smedjan brann dock ned om aftonen den 15 februari 1819. En ny smedja byggdes senare samma år drygt 50 meter norr om den gamla. Denna smedja är med senare tiders tillbyggen den nuvarande gruvsmedjan i Dalkarlsberg.

Bäckhammarsmedjan på Dalkarlsbergs gruvkarta från 1798.

Vattenhammaren med tillstånd som inte blev av

Den 10 december 1838 lämnade Bergskollegiet sitt tillstånd för uppförandet av en så kallad vattenslägga i Skrekarhyttan av högst sju lispunds tyngd. Redan vid hyttstämman den 8 december 1837 hade hyttdelägarna diskuterat frågan om att en mindre vattenslägga borde byggas för hyttlagets och de enskilda bergsmännens redskapssmide. Man kom där överens om att en sådan smedja skulle uppföras av ett bolag bestående av sexmännen Lars Jansson i Dalkarlshyttan och Jan Ersson i Skrekarhyttan samt bergsmannen Jan Larsson i Gamla Viker och Skrekarhyttebergsmännen Erik Persson, Israel Ersson, Petter Jansson, Erik Ersson och Lars Olsson. De ägde alla en åttondel i smedjan, vilken mot avgift kunde användas även av de andra bergsmännen i hyttelaget.

Byggnadsplatsen för den tilltänkta smedjan uppläts av Erik Persson på Södra gården i Skrekarhyttan. Smedjan skulle byggas drygt 140 meter nedströms Skrekarhytte såg på östra sidan av Dalkarlsån och vid platsen för ett tidigare konsthjul som betjänat Dalkarlsbergs gruvfält. Övergruvfogden C.J. Ohlson i Dalkarlsberg protesterade mot denna placering men kunde inte sätta mycket emot då han inte kunde visa på dokument som gav gruvfältet rätt till platsen.

Man fick alltså tillstånd till bygget för denna vattenhammare, men den skulle bara få användas till redskapssmide för det egna behovet och inte till avsalutillverkning. Av okänd anledning tycks man aldrig ha kommit igång med bygget av smedjan, trots att man nu faktiskt hade tillstånd.

Källor: Johan Johansson: Om Noraskog II, s 409 (1881-1882). Johan Johansson: Vikers-Ekestubbe-slägten, s 21, 55, 123 (1897). Anders Larsson: Nora socken förr och nu, s 131 (1991). Bergsjordebok över Nora bergslag 1823, Bergmästarämbetet i Nora mfl bergslagers arkiv, Uppsala Landsarkiv. Rymningsgruvlagets räkenskapsbok 1753–1782, Dalkarlsbergs allmänningskassas räkenskaper 1760–1812, ArkivCentrum Örebro län. B 2:127, B 3:42, B 3:113, Kungliga Bergskollegiets arkiv, Riksarkivet. Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister (RAÄ 157).

2004-03-14