Allt om Viker / Samhället i Viker

Folkomröstningar har hållits sex gånger i svensk historia. Formellt har de alla varit rådgivande, men i praktiken har några varit beslutande. Resultaten har heller inte alltid varit entydiga. Här nedan redovisas hur vikersborna har röstat i dessa folkomröstningar.

Förbudsomröstningen 1922

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte nykterhetrörelsen i Sverige sig stark. Krav kom på att helt förbjuda alkohol i landet. Söndagen den 27 augusti 1922 hölls så Sveriges första folkomröstning. Endast två alternativ fanns: Ja eller Nej till ett rusdrycksförbud. Valkampanjen blev hätsk och många trodde nog att förbudsvännerna skulle segra tack vare de välorganiserade nykterhetsföreningarna som fanns runt om i landet. Det blev dock en knapp seger för motståndarsidan med 51 procent. I Örebro län segrade dock Ja-sidan med 63,4 procent. Kvinnorna var betydligt större anhängare till ett förbud: 77,1 procent mot 52 procent för männen. Valdeltagandet i landet låg på 51,1 procent vilket var något högre än i riksdagsvalet 1921. I Viker deltog 61,7 procent i folkomröstningen. Här blev resultat ett klart Ja till ett rusdrycksförbud, vilket kan ses av diagrammet nedan. Hela 394 personer eller 69,9 procent röstade Ja. Även här var kvinnorna mer förbudsvänliga med 81,1 procent jämfört med männens 59,7 procent.

Vikersbornas resultat vid förbudsomröstningen 1922.

Högertrafikomröstningen 1955

Det skulle dröja ända till den 16 oktober 1955 innan svenskarna fick säga sin mening i en ny folkomröstning. Denna gång var frågan om man liksom stora delar av Europa skulle övergå till högertrafik. Partierna tog inte ställning i frågan utan två olika kommittéer för och emot införandet av högertrafik bildades. Intresset för denna fråga tycks dock ha varit lågt. Endast 53,2 procent deltog i folkomröstningen, vilket ska jämföras med riksdagsvalet 1956 då 79,8 procent deltog. Motståndet mot högertrafiken var dock stort och Nej-sidan vann med 82,9 procent mot 15,5 procent för Ja-sidan. Planerna på att genomföra en kostsam omläggning av trafiken övergavs också tillfälligt. Åtta år senare beslutade dock riksdagen att högertrafiken skulle genomföras, vilket också skedde klockan fem på morgonen den 3 september 1967.

Även i Viker var motståndet stort mot högertrafikens införande. Hela 94,8 procent röstade för ett bibehållande av vänstertrafiken. I Örebro län blev resultatet 86,7 procent för fortsatt vänstertrafik.

Vikersbornas resultat vid högertrafikomröstningen 1955.

Pensionssystemsomröstningen 1957

Nästa folkomröstning kom redan den 13 oktober 1957. En stor stridsfråga under 1950-talet var pensionerna eller mer precist den tilläggspension som skulle komplettera den statliga och obligatoriska folkpensionen som börjat införas redan 1913. Socialdemokraterna ville ha en obligatorisk tilläggspension medan de borgerliga partierna förespråkade frivilliga lösningar. Inte heller Socialdemokraternas koalitionspartner Bondeförbundet gav sitt stöd för en obligatorisk lösning. Till en början var statsminister Tage Erlander motståndare till en folkomröstning då han hävdade att pensionsfrågan var alltför teknisk för att folket skulle kunna ta ställning till den. Till slut fick man dock ge vika och folkomröstningen blev av. Riksdagsmajoriteten formulerade tre olika alternativ som väljarna fick ta ställning till.

Linje 1 föreslog en obligatorisk tilläggspension finansierad genom arbetsgivaravgifter. Linjen stöddes av socialdemokraterna, kommunisterna och LO. Linje 2 föreslog att medborgarna skulle teckan frivilliga pensionsförsäkringar av de privata försäkringsbolagen. I praktiken innebar denna linje ingen förändring från den rådande ordningen. Linjen stöddes enbart av Bondeförbundet. Linje 3 föreslog i stort sett samma sak som linje 2 med den skillnaden att den också förespråkade möjligheten för arbetsmarknadens parter att teckna kollektivavtal om tilläggspensionen. Denna linje stöddes av Högerpartiet, Folkpartiet, SAF, SIF och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

För första gången deltog nu de politiska partierna i valkampanjen till en folkomröstning. De flesta väljarna valde också att rösta efter partilinjen. Valdeltagandet blev förhållandevis stort för att vara en folkomröstning; 72,4 procent. Folkomröstningsresultatet blev följande:

Vikersbornas resultat vid pensionssystemsomröstningen 1957.

Ingen klar vinnare fanns varför alla utropade sig som segrare. Linje 1 kunde hävda att de vunnit eftersom de hade fått flest röster. Linje 2 ansåg sig ha haft störst framgång eftersom fler röstade på dem än på Bondeförbundet i det föregående riksdagsvalet. Linje 3 påpekade att en majoritet av folket faktiskt hade hade röstat på de linjer som förespråkade en frivillig tilläggspension.

Folkomröstningen löste alltså inte pensionsstriden. Oenigheten kring pensionerna ledde till att koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundarna sprack och att nyval utlystes 1958. Men nyvalet ledde inte heller till något avgörande. I riksdagens andra kammare blev ställningen 115 mandat vardera för de båda blockan. Folkpartiet försökte nu utan framgång ta fram ett kompromissförslag. Det hela slutade dock med att folkpartisten Ture Königson valde att lägga ner sin röst i den avgörande omröstningen den 14 maj 1959 och därmed gav en övervikt åt socialdemokraternas förslag om att införa en allmän tilläggspension (ATP).

Kärnkraftsomröstningen 1980

Från att samtliga riksdagspartier varit eniga om en kärnkraftsutbyggnad i början av 1970-talet ändrades detta snart under decenniet till att Centerpartiet och VPK krävde ett stopp för utbyggnaden och en snar avveckling av de redan existerande reaktorerna. Miljörörelsen växte nu starkt och den fick en stor del av opinion med sig. I riksdagen fanns dock samtidigt en klar majoritet för kärnkraftens utbyggnad. Till slut ledde detta till att en folkomröstning hölls den 23 mars 1980.

Tre olika alternativ formulerades som väljarna skulle ta ställning till. Linje 1 förespråkade ett visst behållande av kärnkraften men att den kanske skulle kunna avvecklas i framtiden. Moderaterna och SAF stödde denna linje. Linje 2 ville ha kvar de dåvarande reaktorerna samt fortsätta byggandet av de planerade, men menade också att de skulle avvecklas när de var uttjänta. Socialdemokraterna och Folkpartiet ställde sig bakom denna linje. Linje 3 förespråkade en snar avveckling av de då i drift varande sex reaktorerna, eller senast inom tio år. VPK, Centerpartiet och KDS stödde denna linje.

Lokala kampanjkommittéer bildades runt om i landet. Även så i Nora kommun. Folkkampanjen mot atomkraft bildade också lokala Nej-kommittéer varav en fanns i Viker. Nej-kommittén i Viker var en av de mest aktiva i kommunen och i Viker fick man också en majoritet av väljarna bakom sig, nämligen 61,1 procent. Resultatet av folkomröstningen blev följande:

Vikersbornas resultat vid kärnkraftsomröstningen 1980.

Resultatet av folkomröstningen gav alltså inget klart utslag. Riksdagen tolkade dock det som om Sverige skulle ha tolv aggregat och att det sista skulle avvecklas 2010 då den tekniska livslängd man räknade med för anläggningarna skulle vara uppnådd.

EU-medlemskapsomröstningen 1994

Efter östblockets sammanbrott återkom frågan om en anslutning till Europeiska gemenskaperna (EG). Socialdemokraterna som tidigare varit motståndare till en sådan ändrade uppfattning i oktober 1990. Opinionen var då också positiv till en sådan anslutning. Sommaren 1991 ansökte Sverige också formellt om att bli medlem av EG. Förhandlingar om en anslutning tog sin början men samtliga riksdagspartier kom till slut också fram till att en rådgivande folkomröstning skulle hållas i frågan. Samtliga partier lovade dock att man skulle följa utslaget av den. Den 13 november 1994 hölls så folkomröstningen. Två alternativ fanns: Ja eller Nej till en anslutning till den Europeiska Unionen (EU).

Resultatet av folkomröstningen blev följande:

Vikersbornas resultat vid EU-omröstningen 1994.

Örebro län och speciellt Viker visade alltså ett betydligt starkare motstånd mot en anslutning till EU. Den 15 december 1994 beslutade dock riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till EU, vilket också skedde den 1 januari 1995.

Euro-omröstningen 2003

Trots att Sverige anslöt sig till EU redan 1995 valde Sverige att stå utanför planerandet av en gemensam valuta kallad euro. Arbetet med den nya valutan gick förhållandevis snabbt och den 1 januari 1999 knöts valutan i 11 av EU:s medlemsländer till den nya valutan (Grekland anslöts den 1 januari 2001). Euromynten och sedlarna sattes sedan i faktiskt omlopp den 1 januari 2002 i de 12 EU-länder som anslutit sig till den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Tre EU-länder, Sverige, Danmark och Storbritannien, valde att tills vidare stå utanför. Förutom de 12 EU-länderna införde även Monaco, San Marino och Vatikanstaten euron som valuta.

Efter att det socialdemokratiska partiet beslutat sig för att stödja en anslutning till EMU uppkom en diskussion om att frågan skulle avgöras i en folkomröstning. En stor opinion även inom det socialdemokratiska partiet krävde detta och folkomröstningen genomfördes söndagen den 14 september 2003. Frågan var "Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?" Två alternativ gavs: JA eller Nej. Möjlighet fanns även att rösta blankt.

Samtliga riksdagspartier var mer eller mindre splittrade i frågan, även om de på partikongresser tagit ställning för eller emot. På Ja-sidan återfanns Socialdemokraterna, Folkpartiet Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna och på Nej-sidan Vänsterpariet, Miljöpartiet De Gröna och Centerpartiet.

Resultatet av folkomröstningen blev följande:

Vikersbornas resultat vid Euro-omröstningen 2003.

Resultatet av omröstningen visade på ett starkt motstånd mot införandet av euron som valuta i Sverige. Örebro län och speciellt Viker visade också ett ännu starkare motstånd mot ett införande av den nya valutan. Valdeltagandet i Viker låg på 85,6 %, vilket ska jämföras med riksgenomsnittets 82,6 %.

Källor: Nerikes-Tidningen 1922-08-28, 1922-08-29, 1922-09-01. Nerikes Allehanda 1955-10-17, 1957-10-14, 1980-03-24. Valmyndigheten. Nationalencyklopedin. EuroEssentials.

2003-09-18