Allt om Viker

 

Allt om Viker / Näringarna / Gruvorna

I årtal
1276–1581
1605–1694
1707–1799
1803–1848
1850–1899
1900–1924
1928–1978

Statistik
1784–1948

Ägare
1830
1880
1935

Arbetare
1834
1850
1870

Dalkarlsbergs gruvfält

Dalkarlsberg i Vikers kapellförsamling och det forna Nora bergslag tillhör de äldsta gruvfälten i landet. Det troligen äldsta dokumentet som omnämner denna bygd härrör från 1276 då frälsemannen Viglog Nilsson (hjorthorn) i ett testamente från den 30 maj omnämner "Wichir". Det kan kanske inte med säkerhet fastställas att det är Viker i Noraskoga som åsyftas. Viglog tillhörde en högfrälseätt som förde ett hjorthorn i sitt vapen och som hade merparten av sina gods i Närke. Han var kusin till lagmannen i Närke, Filip Thyrnersson. Texten är lite svårtolkad men det rör sig troligen om hustrun Helgas morgongåva. Ingenting sägs heller hur stort område det rörde sig om eller om det förekom bergshantering i området.

År 1340 utfärdade kung Magnus Eriksson en förordning för bergsmännen på Västra berget i Närke. Förslagen om vad som egentligen menas med Västra berget har varit många, men den troligaste är att det är hyttorna i Viker som avses. Nora bergslag tillhörde Närke under hela medeltiden. Fem år senare tillförsäkrade kung Magnus Eriksson biskopen i Strängnäs hans hyttor å järnberget i Närke, dvs Skrekarhyttan, Älvhyttan, Gamla och Nya Vikershyttorna samt Bengtstorpshyttan, vilka alla låg i Dalkarlsbergs närhet. Med största sannolikhet använde man malm från Dalkarlsberg vid dessa hyttor.

Det är dock först år 1548 som gruvorna i Dalkarlsberg klart och tydligt omtalas i bevarade handlingar. Det är skolmästaren Hans Nilsson i Strängnäs som med kronan bortbyter torpestaden Dalkarlshyttan med tre gårdar och en hytta samt bl a en gruvdel i "Nya berget". Elva år senare återfinns "Dalekarls bergit" i ett register över bergverken i Sverige.

Under perioden 1574–1581 deltog hertig Karl i gruvbrytningen vid Dalkarlsberg. Malmen använde han vid det nyanlagda Lekebruket vid Lekhyttan. Dalkarlsberg låg dock inte i hans hertigdöme varför brodern kung Johan till slut förbjöd honom att ta sin malm därifrån.


Bilden ovan visar så kallade lod eller kanonkulor som tillverkades av Dalkarlsbergs järnmalm vid Gyttorps krutbruk.

Hertig Karl kom dock tillbaka till Dalkarlsberg som kung Karl IX år 1605. Malmen använde han nu vid Gyttorps kronobruk där man framför allt tillverkade s.k. lod, dvs kanonkulor och granater. En upprustning av gruvfältet påbörjades. Bland annat byggdes en s.k. kran, dvs ett tramphjul för berguppfordringen och olika vattendrivna konstbyggnader för vattenuppfordringen. Kronans aktiva deltagande i brytningen upphörde i början av 1620-talet.

År 1650 började man hålla gruvting vid Dalkarlsberg enligt den nya bergsförordningen. En gruvstuga byggdes där tinget hölls.


Västra delen av 1688 års gruvkarta från Dalkarlsbergs gruvfält.

År 1688 upprättade undermarkscheidern Hans Ranie den första kända gruvkartan över Dalkarlsberg. Fem år senare omtalas den första gruvolyckan med dödlig utgång. Den omkomne var gruvfogden Nils Hansson i Nils Ivarsgruvan. Året därpå, den 31 augusti 1694 sammanstörtade Karlskogagruvan, Lekebergsgruvan och Nils Ivarsgruvan. Ingen arbetare skadades då raset var väntat och hade föregåtts av mindre ras. Med i raset följde två tramphjul med gruvlavar och en del av konsten samt en myckenhet malm. Den nybildade stora gruvöppningen blev början till den s.k. Stora Stöten.

Under 1720-talet började man använda krut som sprängämne istället för tillmakningen, men det dröjde trettio år innan tillmakningen helt övergavs.


På Eric Sohlbergs vackra gruvkarta från 1734 finns
den hornbeprydde underjordens härskare avbildad.

Under 1750- och 1760-talen började man ersätta de gamla tramphjulen med hästvindar. Bergsmännen hade motsatt sig detta då hästar var dyra och väl behövdes till alla transporter av kol, malm och tackjärn.

Varje gruva på gruvfältet bröts av ett eget gruvlag. Större krav ställdes med tiden från myndigheterna att de i större utsträckning skulle samarbeta för att den värdefulla fyndigheten inte skulle fördärvas genom ovarsam brytning. Därför tillsattes år 1773 en s.k. uppsyningsman för hela gruvfältet, men då denne inte var bosatt vid gruvfältet och därför inte kunde ha en ständig uppsyn över arbetena beslutade man till slut år 1782 att en vid gruvfältet boende gruvförvaltare eller s.k. bergslagsgruvfogde skulle anställas. Till boställe köpte man in en gammal bergsmansgård i Dalkarlshyttan som man snart också tillbyggde. Till skillnad från de delägande brukspatronerna motsatte sig större delen av de delägande bergsmännen att en särskild förvaltare skulle anställas. De ansåg att en sådan tjänst var onödig och alltför kostsam.


Vretgruvan med tillhörande hästvind på 1798 års gruvkarta.

Under åren 1798-1799 byggdes ett nytt modernt vattendrivet gruvspel som skulle sköta uppfordringen vid Lilla Långgruvan. Nästa stora byggnation vid gruvfältet var anläggandet av en helt ny konstanläggning för vattenuppfordringen. Bl.a. sprängdes och grävdes en drygt 900 meter lång kanal för att kunna få tillräckligt högt fall vid vattenhjulet. Det storslagna bygget som drog till sig arbetare från angränsande byar och långt upp i Värmland kostade sammanlagt över 57 000 riksdaler riksgälds.


Långgruvespelet på 1798 års gruvkarta.

År 1810 införde man en ny organisation av arbetet vid gruvorna. Alla arbetare i en gruva bildade nu ett gemensamt s.k. betingslag. De fick betalt efter hur mycket malm och berg som de bröt och uppfordrade ur gruvan, men de fick själva också bekosta all material som behövdes vid brytningen. Tidigare hade de haft fasta dagsverkslöner. Samtidigt övergick man från tremansborrning till tvåmansborrning. Dvs nu vred en arbetare borren medan en annan släggade.

År 1814 byggdes ett stort kruthus vid gruvfältet, där man skulle förvara krut för hela Nora bergslag och till en början även för angränsande bergslager. Tidigare hade man fått hämta krutet från ett upplag vid Skebäck i Örebro.

År 1825 beslutade de fem olika gruvlagen att man skulle gå samman och bilda Dalkarlsbergs grufvebolag. Diskussioner om detta hade då pågått i över tio års tid. Brukspatronerna hade nu köpt upp så många gruvdelar att de utgjorde en majoritet av delägarna. Bland de viktigaste delägarna fanns Jeppe Strokirk på Ölsboda bruk med drygt 14 procent av lotterna samt Carl Cassel på Laxå bruk och Erland von Hofsten på Valåsens bruk med nästan 13 procent vardera av lotterna. Den klart inflytelserikaste bergsmannen bland gruvdelägarna var Lars Jansson i Dalkarlshyttan som ägde 10 procent av lotterna.

En av de värsta gruvolyckorna i Dalkarlsbergs historia inträffade den 8 juni 1830 när Kringlan sammanstörtade. Flera arbetare fanns då nere i gruvan. Den 51-årige Jonas Berg, den 39-årige Eric Hansson, den 28-årige Anders Östberg och den 33-åriga Stina Persdotter dödades av raset och lämnades kvar i gruvan där de sedan återfanns först 40 år senare.

En lancasterskola för gruvarbetarbarnen startades 1831 i den gamla gruvstugan. Kostnaderna för skolan delades mellan gruvbolaget och gruvarbetarnas besparingskassa. En riktig skollokal fick man först 1835 när den nyss stängda krogen byggdes om till skolhus.

Under åren 1828-1832 byggdes en ny större gruvsmedja samtidigt som gruvspelet till Lilla Långgruvan byggdes om. Övergruvfogde vid denna tid var Per Hinnerson. Han var en man av enkel börd. Fadern hade varit gruvbrytare, dvs gruvdelägare, i värmländska Persberg. Per hade gott sinne för affärer vilket gjorde att han 1836 kunde lämna Dalkarlsberg och flytta till det av honom inköpta Garphytte bruk.

Till ny övergruvfogde efter Per Hinnerson utsågs konststigaren Carl Johan Ohlson. Han kom från än enklare värmländska förhållanden. Fadern ska ha varit bonde i Nyeds socken, men samtida spekulationer gjorde gällande att han i själva verket var oäkta son till kung Karl XIII. Samma år som han kom till Dalkarlsberg startade han den första egentliga tillverkningen av järntrådslinor i Sverige. Dessa linor fick en stor betydelse för moderniseringen av gruvhanteringen. Järntrådslinor var betydligt starkare och säkrare än de gamla länklinorna. Carl Johan Ohlson blev därför ofta anlitat som byggmästare vid en rad olika gruvor när de nya linorna skulle börja användas. Givetvis kom de mycket snart också till användning i Dalkarlsberg. De gamla hästvindarna försvann och ersattes av vattendrivna s.k. hakspel. Liksom sin företrädare kunde Carl Johan snabbt bli en förmögen man varför han 1848 avflyttade från Dalkarlsberg till det av honom inköpta Riddarhytte bruk.

År 1855 arbetade den sista gruvpigan i Dalkarlsberg, nämligen Anders Modigs hustru Brita Maria Jansdotter. Det hade fram till 1840-talet annars varit mycket vanligt att kvinnor deltagit i det direkta gruvarbetet under jord. De hade utgjort nästan hälften och ibland till och med mer än hälften av arbetsstyrkan. De utförde i allmänhet samma arbeten som männen. Möjligen var det vanligare att de vred borren än släggade. Kvinnor och män hade dessutom i stort sett också lika lön.

På hösten 1858 kom den nye gruvförvaltaren Gustaf Bratt till Dalkarlsberg. Han skulle komma att stanna kvar ända till 1894. Under hans tid genomgick gruvfältet en rad stora förändringar. Redan under de första åren moderniserades konst- och spelbyggnaderna. De gamla hjulhusen byttes ut mot strålturbiner av C.A. Ångströms konstruktion. År 1862 ombildades gruvbolaget såsom det första svenska gruvföretaget till ett modernt aktiebolag.

Den 15 december 1865 använde man för första gången nitroglycerin vid Dalkarlsberget. Det var mycket effektivare än krutet, men samtidigt också mycket farligare. Snart kom därför nya sprängämnen som tyglade nitroglycerinets väldiga krafter. År 1868 började man använda dynamit och ammoniakkrut vid Dalkarlsberg. Det senare, som tillverkades vid det närbelägna Gyttorps krutbruk, blev med tiden det vanligaste ända fram till slutet av 1800-talet.

Individuella kontrakt började tecknas mellan arbetare och bolag 1866. Redan sju år tidigare hade man övergått till enmansborrning.

På grund av det mycket porösa och vattensjuka berget i Dalkarlsberg började man få stora problem i de allt djupare gruvorna. Förtimringarna för att hålla uppe arbetsrummen och orterna blev allt kostsammare. År 1869 införde man därför som första svenska järngruva takbrytning med igensättning av det utbrutna rummet med gråberg.

I början av 1870-talet fick Dalkarlsberg bättre kommunikationer genom Vikern-Möckelns järnväg. Det gamla materialhuset från 1820-talet blev då ombyggt till järnvägsstation, lokstall, reparationsverkstad samt post- och telegrafstation. Snart fick man även bygga ett hotell vid gruvfältet, främst pga av den ökande strömmen av tillresande ingenjörer och gruvförvaltare som ville studera Dalkarlsbergs nymodigheter.

År 1877 byggdes en säkerhetshiss för personbefordran i Troilii schakt, vilket gav arbetarna en betydlig lättnad i de dagliga transporterna upp och ner i gruvan. Tidigare hade de fått gå upp och ner på stegar i gruvorna, vilket givetvis var mycket jobbigt och dessutom tidsödande.


Strokirks schakt och gruvsmedjan på 1880-talet.

Under åren 1877-1878 genomfördes maskinborrningsprover vid Dalkarlsberg. Det hela bekostades av Jernkontoret som med dessa praktiska tester ville utröna vilka maskiner som var mest lämpliga i svenska gruvor. Vid Dalkarlsberg blev det inga fortsatta försök med maskinborrning, då de ansågs alltför kostsamma. Det dröjde ända till 1904 innan maskinborrning började användas i större skala. Då hade tekniken också förfinats en hel del. Nya hammarborrmaskiner med vattenspolning som kunde hanteras av en arbetare blev därför snart det nya arbetsredskapet istället för de gamla släggorna och handborrarna.

År 1903 bildade Dalkarlsbergs AB tillsammans med de flesta andra större gruvföretag i Nora bergslag en gemensam förvaltning, Nora bergslags gemensamma grufveförvaltning. En gemensam disponent anställdes med säte i Striberg.

Den 2 juni 1904 utbröt den första strejken vid Dalkarlsberg. Arbetarna krävde en jämnare fördelning av arbetet och lönerna. Strejken bilades fem dagar senare efter förhandlingar med bolagets disponent Per Larsson. Den 20 juli fick Dalkarlsberg besök av Svenska arbetareförbundets sekreterare Josef Nilsson eller Gule Josef, som han kallades av sina vedersakare pga sitt nära samarbete med arbetsgivarna. Inför större delen av arbetarna höll han ett föredrag om den fackliga arbetarorganisationens betydelse. Efter föredraget bildade nästan en tredjedel av alla arbetarna en avdelning av det icke-socialistiska Svenska arbetareförbundet. Året därpå började man förhandla om ett avtal. Efter genomförda maskningsaktioner och hot om strejk kunde man den 1 april underteckna det första avtalet mellan Dalkarlsbergs AB och Svenska arbetareförbundets avdelning 68 i Dalkarlsberg. I avtalet stadgades det bl.a. att arbetstiden skulle vara åtta timmar varje helgfri dag för arbetare under jord. Arbetsgivaren skulle fördela och leda arbetet liksom anta och avskeda arbetare, men inte endast pga att denna tillhörde någon viss förening eller för att han fört sina kamraters talan. Den liberala fackföreningen självdog dock en kort tid därefter. En ny fackförening bildades sedan den 30 september 1906. Den anslöt sig till Svenska gruvarbetareförbundet. Samtidigt anslöt sig Dalkarlsbergs AB till Järnbruksförbundet och SAF.

Förutom borrmaskiner moderniserades gruvfältet under seklets första årtionde genom att elektrisk kraft togs i bruk. De gamla konstgångarna kunde överges till förmån för eldrivna pumpar. År 1907 stod ett nytt centralschakt klart med tillhörande skrädhus. Tre år senare stod även ett modernt anrikningsverk klart. Belysningen i gruvorna förbättrades också. De gamla fotogenlamporna ersattes av de amerikanska karbidlamporna.


Centralschaktet på 1910-talet.

Den nya socialistiska fackföreningen blev inblandad i fyra långa arbetskonflikter. Den första var den s.k. storstrejken 1909 som pågick i drygt två månader. Nästa strejk inträffade 1916 och pågick i nästan sju månader. Efter medling av statens förlikningsman godtog man ett förslag på 15-20 procentiga löneförhöjningar. Stärkta av den tidigare framgången gick man hårt fram vid löneförhandlingarna 1920 och krävde bl.a. 36 timmars arbetsvecka och 14 dagars betald semester. Strejk bröt ut i slutet av maj och pågick sedan till början av juni 1921. Den årslånga strejken slutade med nederlag för arbetarna. För att få slut på strejken hade bolagets disponent sagt upp brukningsrätten på all jord samt förbjudit allt kobete på bolagets mark. Konjunkturen för gruvindustrin hade under tiden också försämrats kraftigt. Arbetstiden inskränktes därför till tre dagar i veckan. Även under 1922 inskränktes driften och låg t.o.m. nere en kortare tid.

P.g.a. storkonflikt inom gruvindustrin då facket krävt löneförhöjningar med 15 procent och arbetsgivaren det motsatta blev de fackligt organiserade arbetarna vid Dalkarlsberg lockoutade från början av januari 1928 till slutet av augusti samma år. Uppgörelsen mellan parterna innebar i stort sett status quo förutom att arbetarna fick semestern utökad från fyra till sex dagar. Under den långa konflikten byggde gruvarbetarna i Dalkarlsberg en fotbollsplan.

P.g.a. de vikande konjunkturerna gjordes inskränkningar i driften under 1930 och 1931. Från juni 1932 till början av 1935 var driften i stort sett helt nedlagd.

År 1934 sammanslogs de flesta av gruvföretagen i Nora bergslags gemensamma grufveförvaltning varvid också Dalkarlsberg gruvfält kom i det nya Stribergs Grufve AB:s ägo.

Den 27 februari 1938 avled den 23-årige gruvarbetaren Sven Andersson av skador som han fått den 17 december när han vid lössprängning av fruset berg vid anrikningverket fått en sten i ryggen. Han blev därmed den sista gruvarbetaren som förolyckades i Dalkarlsberg. Sedan mitten av 1700-talet hade gruvan då tagit drygt 130 gruvarbetares liv.

När det 2:a världskriget bryter ut 1939 exporteras ungefär hälften av den försålda malmen till företrädesvis Tyskland. Även under 1:a världskriget gick en del malm från Dalkarlsberg på export till Tyskland.

Under 1930-talet visade det sig att Centralschaktet kommit inom gruvans raszon varför man påbörjade anläggandet av ett nytt schakt utanför gruvområdet. I folkmun kallades det Bäckaskogsschaktet men officiellt fick det namnet Malms schakt efter den impopuläre disponenten Erik Malm. Det nya schaktet togs i bruk först i september 1943 efter omfattande och kostsamma nyanläggningar.


Bäckaskogsschaktet eller Malms schakt 1977.

Man hade dock problem med lönsamheten. Det visade sig att malmprocenten i gruvan var i sjunkande ju längre ner man kom i gruvan. Man var nu nere på över 500 meters djup. Genomförda diamantborrningar ner till 680 meters djup gav föga hopp om att hitta nya fyndigheter. Dessutom hade man problem att få tag på arbetare som var villiga att arbeta i den mycket vattensjuka gruvan. Den 15 september 1948 nedlades driften och efter att allt material hämtats upp ur gruvan började den vattenfyllas i december. Då hade man sedan 1784 utvunnit drygt 2,8 miljoner ton järnmalm ur Dalkarlsberget. Någon egentlig gruvdrift har sedan 1948 inte förekommit i Dalkarlsberg. Under åren 1959-1961 tillvaratog man dock den malm som ännu fanns kvar i de gamla varphögarna. 45 000 ton rågods med omkring 33 procents järnhalt kördes till Åsboberg där det anrikades.

I januari 1978 revs slutligen den fallfärdiga laven vid Malms schakt. Kvar från den gamla gruvindustrin i Dalkarlsberg finns nu framför allt kruthuset från 1814, gruvsmedjan från 1830-talet, disponentbostaden från 1880-talet förutom de många gruvarbetartorpen. Andra spår i naturen är de många dammanläggningarna med den kilometerlånga kanalen från början 1800-talet. Annars är det mest ruiner av de gamla byggnaderna såsom det en gång så ståtliga stationshuset som man idag kan se vid ett besök i Dalkarlsberg.

Källor: Dalkarlsbergs AB:s arkiv, ArkivCentrum Örebro län. Bergmästarämbetet i Nora m fl bergslagers arkiv, Landsarkivet i Uppsala. Bergskollegiets arkiv, Riksarkivet.

2003-07-26