Nya Vikers svavelverk
Instrument- eller fiolmakaren Lars Wikström upptäckte 1798 ett svavelsträck på Lars Anderssons ägor väster om Björsbergsmossen. Han ansökte snart om tillstånd att påbörja brytning därav, men fick nej av bergmästaren Samuel Troilius då denne ansåg att skogen först och främst behövdes till järnhanteringen i bygden. Wikström tillsammans med bergsmännen Lars Andersson i Nya Viker, Olof Ersson i Älvhyttan och Lars Jansson i Skrekarhyttan påbörjade dock en mindre provbrytning under år 1800. Men eftersom man aldrig fick något tillstånd upphörde troligen försöket i och med detta.
Detta påtänkta svavelverk dyker upp igen i den 3 november 1816 då geschwornern Eric Timoteissen läta muta in denna svavelkisförekomst för sig och ett tillämnat bolag. Nu ges det en något bättre beskrivning av var någonstans svavelverket ska ha varit beläget. Förutom att det är på nämndeman Jan Larssons i Nya Viker skogsteg sägs det att svavelkisförekomsten återfinns ca 100 famnar sydväst från landsvägen och lika långt i nordväst från nämndemannens där belägna torp.
Det är okänt om det verkligen gjordes några vidare arbeten direkt efter denna inmutning 1816, men på sommaren 1822 var dock det så kallade Nya Vikers svavelverk igång igen. Bergmästare Samuel Troilius besökte platsen den 9 juli och fann då svavelbrännaren Ridderström från Skinnskatteberg ifärd med att tillverka svavel enligt den så kallade Falumetoden. Han hade då två rostar igång. Troilius berättar att svavelkismalmen bröts på två till tre ställen och den största skärpningen var 7 meter djup, 10,5 meter lång och upp till 7 meter bred. Den brutna malmen sönderslogs såsom grovbokad järnmalm. Till varje roste åtgick en halv hop malm och ett halvt stavrum finspäntad kastved. Rosten brann sedan i sex dygn. Från varje rost ledde en drygt 30 meter lång trädtrumma som slutade i en samlingsbod. Det på detta sätt ihopsamlade råsvavlet uppkokades sedan i två större pannor och den då tjocka och svartaktiga massan avhälldes i grytor där den sedan destillerades genom ett bleckrör som ledde till en annan gryta. Troilius anmärkte att en stor del av svavlet bortrykte under destillationen. Dessutom ansåg han att skrädningen borde ske på ett bättre sätt emedan användbar malm låg kvar i gråbergsvarparna. Dock torde det inte ha skett något mer svavelframställning i Nya Viker efter detta försök. Det framställda svavlet ska dock ha varit mycket rent och av god kvalitet.
Det är alltså inte med säkerhet känt exakt var någonstans detta svavelverk var beläget, men det är troligt att det är i närheten av de gamla Björsbergsgruvorna som denna försöksverksamhet tilldrog sig. Vid dessa järnmalmsgruvor finns det nämligen också betydande inslag av svavelkis.
Källor: Bergmästareämbetet i Nora m fl bergslagers arkiv A IV:8, D III:2, F IVa:15, Landsarkivet i Uppsala. Bergskollegiets huvudarkiv E IIi:13, Riksarkivet.
2003-07-26